132 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
ackordsförhandling utan konkurs. Straffbestämmelsen i 1 § avser gäldenär,
som finnes ha övat bedrägeri mot sina borgenärer genom att han fört falska
böcker eller svikligen förändrat sina böcker eller uppsåtligen förstört eller
undanstuckit dem eller gjort dem oläsliga. Enligt 3 § straffas gäldenär, som
prövas ha visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom att
han icke ordentligen fullgjort sin bokföringsskyldighet. Enligt den av
straffrättskommittén föreslagna lydelsen av förevarande paragraf skall ansvar
för bokföringsbrott drabba gäldenär, som uppsåtligen eller av vårdslöshet
åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att
ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen. Straffet har för normalfall bestämts till fängelse. Om
gäldenären uppsåtligen lämnat vilseledande uppgift i väsentligt avseende eller
brottet eljest är att anse som grovt, skall emellertid enligt förslaget
dömas till straffarbete i högst två år. Kommittén har vidare, i viss likhet
med gällande rätt, föreslagit, att bokföringsbrott icke må åtalas, där ej
gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd eller erbjudit ackord eller
inställt sina betalningar. I 5 kap. 16 § har upptagits ett stadgande om att
tiden för åtalspreskription vid detta brott skall räknas från den tidpunkt,
då beslut om egendomsavträde meddelas eller åtal eljest tidigast kan ske.
För att hindra att åtal anställes alltför lång tid efter det brottet förövades
har tillika i förevarande paragraf stadgats, att bokföringsbrott ej må åtalas
där ej denna tidpunkt infaller inom fem år från det brottet förövades.
- Föreningen auktoriserade revisorer har erinrat, att emedan enligt denna
paragraf endast sådana bokföringsfel vore straffbelagda, som orsakade att
ställningen och rörelsens gång ej kunde i huvudsak bedömas med ledning
av bokföringen, smärre överträdelser av bokföringslagens föreskrifter bleve
straffria. Ordningsföreskifterna i bokföringslagen vore dock av största
betydelse för att materialet för bedömning av rörelsens utveckling och
ställningen måtte bliva säkert. Detkunde befaras, att den bokföringsskyldige
skulle bliva mindre noga med sin bokföring om han visste att
överträdelser av bokföringslagen kunde beivras i mindre utsträckning än nu. I
samband med vad föreningen sålunda anfört har föreningen ifrågasatt,
huruvida icke orden "i huvudsak" borde utgå ur brottsbeskrivningen.
Stockholms rådhusrätt har såsom sin erfarenhet framhållit, att det vore mycket
svårt, ofta ogörligt, att bevisa att en föreliggande bokföring icke motsvarade
verkligheten men i allmänhet lätt att styrka att en bokföring skett allenast
periodiskt och att talrika detaljfel förekomme däri. Då omständigheter av
sistnämnda slag utgjorde en ganska säker presumtion för att bokföringen
vore i stort sett otillförlitlig, borde en dylik bristfällig bokföring enligt
rådhusrättens mening vara kriminaliserad. Svenska bankföreningen och
Skånes liandelskammare åter ha funnit lagtexten tillfredsställande utformad
men ha, med anledning av ett" uttalande i kommitténs motiv att ansvar
kunde inträda om sanningen väl kunde utrönas av böckerna men först efter
mödosam forskning, anfört betänkligheter mot att utkräva ansvar i fall -dar
bokföringen, ehuru bristfällig, dock vore sanningsenlig; Hovrätten för Ovre
Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/294
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
