Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


132 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. ackordsförhandling utan konkurs. Straffbestämmelsen i 1 § avser gäldenär, som finnes ha övat bedrägeri mot sina borgenärer genom att han fört falska böcker eller svikligen förändrat sina böcker eller uppsåtligen förstört eller undanstuckit dem eller gjort dem oläsliga. Enligt 3 § straffas gäldenär, som prövas ha visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom att han icke ordentligen fullgjort sin bokföringsskyldighet. Enligt den av straffrättskommittén föreslagna lydelsen av förevarande paragraf skall ansvar för bokföringsbrott drabba gäldenär, som uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Straffet har för normalfall bestämts till fängelse. Om gäldenären uppsåtligen lämnat vilseledande uppgift i väsentligt avseende eller brottet eljest är att anse som grovt, skall emellertid enligt förslaget dömas till straffarbete i högst två år. Kommittén har vidare, i viss likhet med gällande rätt, föreslagit, att bokföringsbrott icke må åtalas, där ej gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. I 5 kap. 16 § har upptagits ett stadgande om att tiden för åtalspreskription vid detta brott skall räknas från den tidpunkt, då beslut om egendomsavträde meddelas eller åtal eljest tidigast kan ske. För att hindra att åtal anställes alltför lång tid efter det brottet förövades har tillika i förevarande paragraf stadgats, att bokföringsbrott ej må åtalas där ej denna tidpunkt infaller inom fem år från det brottet förövades. - Föreningen auktoriserade revisorer har erinrat, att emedan enligt denna paragraf endast sådana bokföringsfel vore straffbelagda, som orsakade att ställningen och rörelsens gång ej kunde i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, smärre överträdelser av bokföringslagens föreskrifter bleve straffria. Ordningsföreskifterna i bokföringslagen vore dock av största betydelse för att materialet för bedömning av rörelsens utveckling och ställningen måtte bliva säkert. Detkunde befaras, att den bokföringsskyldige skulle bliva mindre noga med sin bokföring om han visste att överträdelser av bokföringslagen kunde beivras i mindre utsträckning än nu. I samband med vad föreningen sålunda anfört har föreningen ifrågasatt, huruvida icke orden "i huvudsak" borde utgå ur brottsbeskrivningen. Stockholms rådhusrätt har såsom sin erfarenhet framhållit, att det vore mycket svårt, ofta ogörligt, att bevisa att en föreliggande bokföring icke motsvarade verkligheten men i allmänhet lätt att styrka att en bokföring skett allenast periodiskt och att talrika detaljfel förekomme däri. Då omständigheter av sistnämnda slag utgjorde en ganska säker presumtion för att bokföringen vore i stort sett otillförlitlig, borde en dylik bristfällig bokföring enligt rådhusrättens mening vara kriminaliserad. Svenska bankföreningen och Skånes liandelskammare åter ha funnit lagtexten tillfredsställande utformad men ha, med anledning av ett" uttalande i kommitténs motiv att ansvar kunde inträda om sanningen väl kunde utrönas av böckerna men först efter mödosam forskning, anfört betänkligheter mot att utkräva ansvar i fall -dar bokföringen, ehuru bristfällig, dock vore sanningsenlig; Hovrätten för Ovre