Kungl. Maj:ts proposition nr /4. 133 Norrland har gjort gällande, att förslagets ståndpunkt att från ansvar undantaga obetydliga oriktigheter i bokföringen ävensom tekniska ofullkomligheter och andra oordentligheter, vilka ej inverkade på bedömandet, icke innefattade någon väsentlig nyhet utan att en riktig tillämpning av gällande lag ledde till liknande resultat. Ej heller Sveriges advokatsamfund har haft något att invända mot den föreslagna brottsbeskrivningen i ifrågavarande avseende. Samfundet har emellertid anmärkt, att vissa uttalanden i kommitténs motiv, särskilt rörande värdering av tillgångarna, måste anses i sak oriktiga och mindre väl överensstämmande med lagtextens avfattning. Mot vad i motiven anfördes hävdade samfundet, att fel med avseende på värdering av tillgångarna aldrig kunde och icke heller borde kunna drabbas av ansvar enligt förevarande lagrum. Ett sådant fel kunde nämligen icke sägas försvåra möjligheterna att med ledning av böckerna i huvudsak bedöma ställningen och rörelsens gång. Om böckerna lämnade upplysning om övriga data, såsom lagrets storlek och sammansättning med mera, vore det ur utredningssynpunkt likgiltigt, huru gäldenären för sin del värdesatt tillgångarna. De straffbud, som kunde behövas för ifrågavarande slags oriktigheter och annat åsidosättande av ordningsföreskrifterna i bokföringslagen, borde enligt samfundets mening införas i sistnämnda lag. Föreningen auktoriserade revisorer har däremot gjort gällande, att uttalandet i motiven i alltför stor utsträckning undantoge oriktigheter beträffande värderingen från ansvar. -Föreningen kunde sålunda ej ansluta sig till kommitténs uppfattning, att ett fel med avseende på värderingen i allmänhet ej hindrade ett bedömande med ledning av böckerna. Kommittén hade också enligt föreningens åsikt överdrivit svårigheterna att i ett bokslut åstadkomma en korrekt värdering. Inom sund bokföringspraxis hade nämligen numera så distinkta och generellt gällande värderingsregler hunnit utveckla sig, att tveksamhet angående den riktiga värderingen endast undantagsvis behövde förekomma. Beträffande straffsatsen ha hovrätten för Övre Norrland, föreningen auktoriserade revisorer, svenska bankföreningen och handelskammaren i Göteborg ansett den nuvarande möjligheten att i lindriga fall ådöma böter böra bibehållas. Mot förslaget att såsom förutsättning för åtal uppställa att gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar har kriminalpolisintendenten i Stockholm invänt, att det vore stötande för rättskänslan att något lagligt ingripande mot -oriktig bokföring icke kunde ske under annan förusättning än den nu nämnda. Enligt ordalagen i den allmänna straffbestämmelsen rörande bokföringsbrott i 23 kap. 3 § gällande lag straffbeläggas sådana brott i synnerligen vidsträckt omfattning. I rättstillämpningen synes emellertid bestämmelsen ha erhållit en restriktiv tolkning så attobetydliga felaktigheter i bokföringen icke ansetts medföra ansvar. Denna ståndpunkt synes vara riktig. Såsom konkunsbrott ellergáldenärsbrott böra uppenbarligen icke behandlas sådana fel eller ofullkomligheter i bokföringen som närmast ha karaktären av förDeparte ments- chefen.
