Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Departe- ments- chefen. 136 Kungl. Muj:ts proposition nr 4. O och beträffande övriga brott föreslogs en överflyttning av straffbestämmelserna. Sålunda skulle 9 § flyttas till lagen om ägofred samt 11 §, i den mån den ej ersattes av ett stadgande i 20 kap. i kommittéförslaget, upptagas i 11 kap. Vidare skulle stadgandena i 14 och 16 §§, i vad de rörde olovligt fiske, i avbidan på en kommande revision av fiskelagstiftningen tills vidare upptagas bland övergångsbestämmelserna till förevarande lag. De i 15 § givna åtalsbestämmelserna sammanfördes, i den mån de skulle fortbestå, med de olika straffbestämmelserna. " Såsom förut omtalats har straffrättskommittén erhållit uppdrag att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Med hänsyn härtill synes det mest tillfredsställande att i 24 kap. bibehålla de straffbestämmelser med därtill hörande åtalsföreskrifter, vilka icke ersättas genom stadganden i de föreslagna nya 20-22 kap. I enlighet härmed föreslås, att 24 kap. skall upphävas endast såvitt angår andra lagrum än 11, 14 och 16 §§ jämte tillhörande åtalsbestämmelser, Vad angår 9 §, som stadgar bötesstraff för den som genom försummelse eller på annat sätt vållar att kreatur olovligen inkommer på annans ägor, torde det vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, överflytta den till lagen om ägofred. 11 §. Innehållet i 11 §, som handlar om tagande av olovlig väg eller gångstig över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna skadas, skulle enligt vad straffrättskommittén avsett uppdelas på två andra kapitel. I många fall skulle sålunda gärning, som nu faller under nämnda paragraf, enligt kommitténs mening i stället med tillämpning av 20 kap. 6 och 7 §§ i förslaget bestraffas såsom egenmäktigt förfarande. I den mån ett förfarande som nu faller under 24-kap. 11 § icke vore ägnat att medföra skada, innefattade det enligt kommitténs mening icke något verkligt besittningsintrång och vore snarare ett frids- än ett förmögenhetsbrott. Kommittén föreslog därför, att i 11 kap., vilket handlar om fridsbrott, såsom en ny paragraf med beteckningen 12 a § upptoges en motsvarighet till nuvarande 24 kap. 11 §, avsedd för gärningar som icke rymmas under 20 kap., emedan de icke äro ägnade att medföra skada. Från 24 kap. 11 § skilde sig den av kommitén föreslagna paragrafen därutinnan att den avsåg tomt, åker, äng och plantering men däremot icke andra ägor. Svea hovrätt har ifrågasatt, om icke kommitténs förslag, mot vad som vore avsett, innebure en utvidgning av det straffbara området. Enligt en tolkning av 24 kap. 11 §, vilken framlagts av den s. k. fritidsutnedningen, medförde olovligt beträdande av åker och äng icke straff enligt paragrafen, där det uppenbarligen ej funnes någon fara för skada genom beträdandet (statens offentl. utredn. 1940: 12 sid. 80 och 268). Hovrätten ifrågasatte därför, om ej innebörden av 24 kap. 11 § borde ytterligare övervägas innan en paragraf sådan som den föreslagna 12 a § infördes i kapitlet om fridsbrott, Måhända kunde stadgandet tills vidare upptagas bland Övergångsbestämmelserna. Överståthållarämbetet har likaledes yppat tvivel, huruvida