194 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. partementschefen har yttrat att frivilligt tillbakaträdande från gärningens fullföljande i detta fall medför straffrihet på samma sätt som vid försöksbrott i egentlig mening. Då emellertid jämväl denna gärning enligt förslaget skall anses och bestraffas såsom ett särskilt brott, torde det erfordras en uttrycklig föreskrift om verkan av tillbakaträdandet. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet måtte kompletteras med en bestämmelse av innehåll att, om gärningsmannen innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, han skall vara fri från ansvar. 1 sammanhang härmed torde en omredigering av förevarande stycke böra vidtagas. 22 kap. 4 §. Lagrådet: l överensstämmelse med den gällande rättens förskingringsstadgande i 22 kap. 11 § strafflagen upptager förslaget i 4 § första punkten bland kännetecknen på olovligt förfogande att fråga skall vara om egendom som man har i besittning. Härmed likställes emellertid i andra punkten att någon i annat fall än förut i lagförslaget är sagt genom att taga sak i besittning frånhänder annan saken eller säkerhetsrätt till denna. I den mån redan själva besittningstagandet innebär ett tillägnande eller vad därmed är likställt skall alltså - oavsett huru gärningsmannen därefter förfar med godset - ansvar kunna ådömas för olovligt förfogande, förutsatt att icke besittningstagandet är att betrakta såsom stöld eller annat i förslaget särskilt beskrivet brott. Innebörden av regeln i andra punkten är tämligen svårfattlig och bestämmelsens praktiska betydelse torde vara ringa. Bland de fall som här åsyftas anföres i betänkandet främst omhändertagande av hittegods med uppsåt att behålla det för egen räkning. Bestämmelsen medför alltså att vissa fall, som efter orden ingå under den mildare 8 §, i stället skola bestraffas enligt 4 §. Oavsett huruvida tillägnelseuppsät visas hava förelegat redan vid besittningstagandet torde emellertid ansvar enligt 4 § kunna ådömas, därest upphittaren med sådant uppsåt åsidosatt stadgad skyldighet att tillkännagiva fyndet. Den som omhändertagit hittegods behöver nämligen, om han vill själv behålla saken, icke nödvändigt företaga positiva åtgärder för att göra den oåtkomlig för ägaren, utan ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten kan för ändamålet vara tillfyllest. Förutsatt att tillägnelseuppsåtet i det särskilda fallet kan anses styrkt bör därför hinder icke möta att tillämpa 4 §, oaktat uppsåtet icke tagit sig uttryck i positiva tillägnelsehandlingar såsom till exempel ett undandöljande av saken eller ett förnekande av innehavet. Att sålunda ett stadgande vilket närmast är avfattat med tanke på positiva handlingar blir att tillämpa även på vissa underlåtenhetshandlingar är icke något för olovligt förfogande säreget. Godtages den ovan utvecklade uppfattningen, synes lämpligen bestämmelsen i 8 § andra punkten böra förtydligas. Härtill får lagrådet senare återkomma. Övriga av kommittén åberopade exempel på en tillämpning av 4 § andra punkten avse fall där en person av annan mottager något med insikt om att denne lämnar honom det av misstag. Sålunda skulle bland annat den, som
