Kungl. Maj:ts proposition nr /4. 195 har ett visst belopp att fordra men av misstag får ett större belopp, göra sig skyldig till olovligt förfogande genom att i ond tro mottaga pengarna. I de flesta fall torde emellertid här föreligga bedrägeri, även om mottagaren icke uttryckligen lämnat vilseledande uppgifter; redan genom att visa sig villig att mottaga beloppet bestyrker han nämligen i regel sin gäldenär i den falska föreställningen att vad denne erbjuder motsvarar den verkliga skulden, och härigenom förleder han gäldenären till den oriktiga utbetalningen. - Med hänsyn till den ringa praktiska betydelsen av regeln i 4 § andra punkten synes denna kunna utgå ur förslaget. Förevarande paragraf ger även anledning att ingå på vissa frågor, vilka sammanhänga med det föreslagna upphävandet av stadgandet i 24 kap. 7 § strafflagen om ansvar för brukare av annans mark som överträder sin nyttjanderätt. Med stöd av detta lagrum kan straff ådömas brukaren bland annat om han från fastigheten olovligen bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke eller annat som han äger tillgodogöra sig allenast för fastighetens behov. Det för brottet väsentliga är att själva jordäganderätten kränkes därigenom att produkter av ifrågavarande slag undandragas fastigheten. Huruvida äganderätten till produkterna skall anses tillkomma jordägaren eller brukaren är i detta sammanhang likgiltigt. Enligt förslaget bliva fall av denna typ närmast att hänföra under 22 kap. 4 §. Denna förutsätter emellertid att det olovliga förfogandet skall avse egendom, vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan. Vem äganderätten till sådana produkter som nyss nämnts skall anses tillkomma är dock ingalunda alltid lätt att avgöra; klart är i varje fall att den icke undantagslöst tillkommer fastighetens ägare. Det kan icke anses tillfredsställande att man, för att kunna beivra ett för närvarande klart straffbart fall, måste göra den konstruktionen att ägande- eller säkerhetsrätt dock måste anses vara fastighetsägaren tillförsäkrad. I förevarande paragraf torde därför böra uttryckligen fastslås, att brukare av annans fastighet, som olovligen bortför gödsel, stråfoder eller dylikt eller eljest däröver förfogari strid med fastighetsägarens rätt, skall straffas för olovligt förfogande. Med ett bortförande - exempelvis för försäljning eller för användning på annan fastighet - kommer härigenom att likställas föryttrande, även om det föryttrade ännu ej bortförts, liksom ock förstörande (jfr i sistnämnda avseende N. J. A. 1893 sid. 338). Bestämmelsen kan lämpligen upptagas i ett nytt andra stycke. Den som är delägare i samfälld mark kan i fråga om förfoganderätten över vad han utfått från samfälligheten vara underkastad begränsningar likartade med dem som gälla för en brukare av annans mark. Säljer exempelvis delägaren olovligen husbehovsvirke som han uttagit å samfälligheten, kan ansvar för närvarande ådömas honom enligt 24 kap. 6 § strafflagen (jfr N- J- A1907 sid. 281). Tillräckliga skäl torde emellertid icke föreligga att låta förS1flg@|ls 22 kap- 4 § omfatta även dylika fall. Övriga delägares intressen måste nämligen anses skäligen tillgodosedda därigenom att, för den händelse själva avverkningen är olovlig, ansvar ådömes enligt 20 kap. Den omständigheten att virke, som uppgives hava avverkats för tillgodoseende av en fastighets
