Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/358

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


195 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. husbehov, i stället försålts skall ofta utgöra ett starkt indicium för att själva avverkningen olovligen skett för avsalu (jfr till exempel N. J. A. 1907 sid. 65). Under hänvisning till vad i det föregående anförts får lagrådet hemställa, dels att bestämmelsen i 22 kap. 4 § andra punkten måtte få utgå ur förslaget, dels att till paragrafen måtte fogas ett nytt stycke av den innebörd som ovan angivits. " - " i 22 kap. 7 §. Å Lagrådet: v Beträffande en mindre jämkning, som torde böra företagas i avfattningen av denna paragraf, får lagrådet hänvisa. till sitt yttrande under 20 kap. 7 . §. 22 kap. 8 §. Lagrådet: l paragrafens första punkt stadgas straff för den som åsidosätter föreskriven skyldighet att tillkännagiva hittegods, annans sak som han av misstag eller tillfällighet fått i besittning eller fynd vartill ägare ej finnes. A lnskränker sig upphittaren icke till att åsidosätta sin uppgiftsskyldighet utantillgodogör eller avhänder han sig saken, skola olika regler tillämpas allteftersom saken är föremål för annans äganderätt eller ej. I förra fallet tillämpas enligt andra punkten den strängare bestämmelsen i«4 §; i det senare åter stannar det vid en tillämpning av 8 Av betänkandet framgår, att kommittén- tänkt sig att i detta sammanhang bestämmelsen i fornminnesförord.- ningen den 29 november 1867 § 8 mom. 3 om straff för den som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar fornfynd skulle ersättas med en hänvisning till 8 § i förslagets 22 kap. - l anslutning till vad som anförts under 4 § vill lagrådet förorda, att avfattningen av 8 § andra punkten måtte underkastas en jämkning av innebörd att, om någon underlåter att tillkännagiva hittegods eller annat i paragrafen angivet gods med uppsåt att tillägna sig det eller eljest förfar med godset på sätt i 4 § sägs, skall, där godset tillhör annan, gälla vad i 4 § är stadgat. Såväl enligt bestämmelsen i fornminnesförordningen som enligt stadgandet i 22 kap. 19 § strafflagen om försummelse att lysa fynd är straffet böter bestämda efter godsets värde. I förslaget åter hava de normerade böterna utbytts mot dagsböter. Lagrådet har i princip intet att erinra mot att dagsbotssystemet tillämpas även på förevarande område. Emellertid är det påtagligt att en sådan lagändring, om dagsböter upptagas såsom enda straffart, ofta nog skulle innebära en omotiverad strafflindring för de fyndförseelser som avse stora värden. Även bortsett från sättet för bötesberäkningen synes emellertid en straffram som endast omfattar böter vara för snäv för de svåraste fallen. Detta gäller särskilt i fråga om fornfynd som ju icke äro föremål för det kraftigare straffskyddet i 4 §. De betydande framför allt kulturella värden som här stå på spel kunna icke anses tillräckligt skyddade genom en bötesbestämmelse. I på På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att straffet- i 8 § bestämmes till