202 Kungl. 1|laj:ts proposition nr 4. 14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, 15) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) om handläggning inom stängda dörrar av mål om utpressning, 16) lag angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, samt 17) lag angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: Lagrådet har i huvudsak lämnat förslagen utan erinran. De jämkningar i fråga om särskilda stadganden som lagrådet funnit erforderliga ha i allmänhet vidtagits. Beträffande skälen för och innebörden av dessa jämkningar hänvisar jag till lagrådets utlåtande. På några punkter har jag emellertid icke ansett mig böra vidtaga de ändringar varom lagrådet hemställt. Härom och beträffande lagrådets utlåtande i övrigt får jag anföra följande. Det remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen innehåller i 3 kap. 14 § en bestämmelse, enligt vilken straff som i lagen utsättes för det fall att någon genom brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillämpas, då gärningsmannen avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något. I straffrättskommitténs förslag hade någon motsvarande bestämmelse icke upptagits. Att i de avsedda fallen vinning för annan är att jämställa med vinning för gärningsmannen ansåg kommittén nämligen så uppenbart, att det icke syntes kommittén behövligt att erinra därom i lagtexten. Till denna uppfattning har lagrådet anslutit sig och har hemställt att bestämmelsen måtte uteslutas. Lagrådet har emellertid icke velat bestrida att, såsom jag anförde till statsrådsprotokollet vid remissen till lagrådet, det är till gagn att lagtexten innehåller en upplysning om vad sålunda skall gälla. Tvärtom har lagrådet uttalat att en sådan bestämmelse skulle ha ett visst berättigande i en strafflag som inrymde en särskild avdelning för begreppsbestämningar och liknande för flera brottstyper gemensamma bestämmelser, ehuru -den enligt lagrådets mening tedde sig främmande i den nuvarande strafflagens allmänna del. Lagrådet har även vitsordat att genom bestämmelsen underlättas den gränsdragning som ibland blir nödvändig mellan fall då vinning för annan är att likställa med vinning för gärningsmannen och fall då så icke är förhållandet. Utan den vägledning som gives genom ifrågavarande bestämmelse måste denna gränsdragning stundom bliva vansklig. Jag har därför icke ansett tillräckliga skäl föreligga att utesluta bestämmelsen i fråga. Enligt 4 kap. 14 § i strafflagsförslaget skall i fråga om vissa förmögenhetsbrott förhöjt straff för återfall i regel ådömas då någon begår nytt brott efter det han blivit dömd för ett tidigare brott. Lagrådet, som funnit det välgrundat att sålunda tillägga straffdomen återfallsverkan, har i detta sammanhang uttalat sig om tillämpningen av bestämmelsen då -det nya brottet förövats innan laga kraft ägande dom föreligger rörande detvförsta brottet.
