Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 4. am Efter erinran om vissa rättsfall, berörande tolkningen av nu upphävda stadganden om sammanträffande av brott, har lagrådet anmärkt att det syntes liggai sakens natur, att återfallsverkan snarare borde anknytas till själva den fällande domen än till den omständigheten att domen vunnit laga kraft. Emellertid har lagrådet jämväl erinrat om ett rättsfall, som har avseende å tillämpningen av förhöjt straff för återfall i brott mot förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin. I detta mål fann Högsta domstolen enhälligt att återfallsstraff icke skulle ådömas för ett brott, som blivit begånget innan laga kraft ägande utslag förelåg angående ett tidigare begånget brott. Den motsatta ståndpunkt, som lagrådet nu förordat, synes också vara förenad med vissa olägenheter. Sålunda märkes att, såsom lagrådet påpekat, dom över det nya brottet icke kan meddelas förr än det första målet avgjorts genom utslag som vunnit laga kraft i vad avser den tilltalades ansvarsskyldighet; skulle nämligen den tilltalade frias från ansvar i det första målet, föreligger icke återfall. En annan olägenhet är att tolkningssvårigheter uppkomma när det första målet i olika instanser erhåller olika utgång, vare sig i fråga om den tilltalades brottslighet eller beträffande straffet. När frågan är om det åtalade förfarandet överhuvud är straffbart, talar ibland även sakens natur emot att förhöjt straff tillämpas beträffande ett brott som begåtts innan denna fråga slutgiltigt bedömts i det första målet. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har det synts lämpligast att i lagtexten uttryckligen angiva att bestämmelsen blir tillämplig endast om det nya brottet förövats sedan den brottslige dömts genom laga kraftvunnet utslag. I samband med behandlingen av den föreslagna straffbestämmelsen i 13 kap. 6 § för försök till anstiftan av mened har lagrådet uttalat,sig om bedömandet av anstiftarens ansvar för det fall att gärningsmannen återkallat sin falska utsaga på sätt i 13 kap. 3 § sägs. Lagrådet har anfört, att efter den föreslagna bestämmelsens genomförande en anstiftare icke torde böra komma i åtnjutande av strafflindring enligt 13 kap. 3 § med mindre han själv av fri vilja påverkat gärningsmannen att återkalla utsagan. Jag delar lagrådets uppfattning härutinnan. Beträffande fyndförseelse har lagrådet hemställt att straffet, som enligt 22 kap. 8 § i det remitterade förslaget utgöres av böter, bestämmes till böter eller fängelse. Härvid har lagrådet särskilt framhållit att fornfynd icke äro föremål för det kraftigare straffskyddet i 22 kap. 4 § och att de betydande framför allt kulturella värden som här stå på spel icke kunna anses tillräckligt skyddade genom en bötesbestämmelse. Sedan lagrådets utlåtande avgavs har frågan om straffbestämmelserna rörande fornfynd varit föremål för överväganden i annat sammanhang. Vid remiss till lagrådet den 12 december 1941 av förslag till lag om fornminnen uttalade jag härom, att det befunnits lämpligast att i detta förslag införa särskilda straffbestämmelser. Därvid har lagrådets ifrågavarande hemställan beaktats genom att straffet för förseelse med avseende å fornfynd föreslagits till fängelse i högst sex månader, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande. Då straffbestämmelsen i 22 kap. 8 § i enlighet med vad sålunda anförts icke skall avse forn