Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/589

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 223 beredningen har, under åberopande av att det vore oegentligt att höra målsäganden men ej den tilltalade såsom vittne, helt avstått från att tillåta vittnesmål av målsäganden. Med denna mening, vilken enligt min åsikt är väl motiverad, kan man ej gärna, om målsägandens hörande såsom vittne åberopas till styrkande av åtalet, göra skillnad mellan det fall, att målsäganden för talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, om han vill föra talan eller icke. Eljest skulle målsägande, som vill bli hörd, alltid kunna vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad att med sina uppgifter stöda åtalet. I den mån så sker - och ett sådant tillvägagångssätt kunde lätt bliva vanligt - riskerar man att målsägandens skadeståndsyrkanden framställas för sent, varav skulle föranledas uppskov antingen med hela målet eller med handläggningen av skadeståndsfrågan. Det synes ej heller vara mycket vunnet genom att man medgiver den tilltalade att påkalla vittnesmål med målsägande som ej är part. En sådan målsägande skulle nämligen alltid kunna avböja vittnesmål genom att instämma i åklagarens talan, och det skulle oftast komma att bliva svårt att av ett sådant instämmande draga någon slutsats till förmån för den tilltalade. Det sagda har uppenbarligen giltighet även om målsägande, som ej är part, höres utan menedsansvar och i följd härav bevisvärdet av vittnesmålet blir lägre. Med hänsyn till det anförda saknar jag anledning att i princip frångå förslaget. Däremot synes skäl föreligga att i vissa fall medgiva hörande på vittnesed av personer, som endast formellt stå i målsägandeställning. Jag syftar därvid icke på målsägande, som frivilligt avstått från rätt att föra ansvars- och skadeståndstalan mot en kanske insolvent tilltalad, men vars förhållande till denne i realiteten är oförändrat. Ett undantag är åter enligt min mening befogat beträffande målsägande, som på grund av avtal eller eljest saknar befogenhet att föra ansvarstalan och vars rätt till skadestånd icke är beroende av målets utgång, t. ex. den som skadats vid trafik med motorfordon men erhållit fullt skadestånd eller -oavsett målets utgång kan uttaga sådant av trafikförsäkringsanstalt. Med en dylik gränsdragning skulle vittnesförhör kunna ske även med vissa av de vakter och andra, som nu kunna oavsett jäv höras jämlikt 17 kap. 11 § rättegångsbalken (jfr lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman för skada å kläder samt förordningen samma dag med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m., 1 § 1). Att ytterligare utvidga kretsen av de befattningshavare, som sålunda böra kunna höras på ed, är måhända icke behövligt. 5 §. Lagrådet: Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt nöjer sig förslaget med en generell regel; befattningshavare får ej höras som vittne anffående o o - => något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tvstnad.