Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 273 vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet, som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga om muntliga anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens eller ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll. Och oftast ha de tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot missuppfattningar. Även om möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat sätt uppteckna allt som yttrats, ger skriften endast en matt och färglös bild av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den, vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt lämnas åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra hur vittnesmålet avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller tilltalads hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet man skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller utredningen endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna icke bliva i stånd att vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro av betydelse i bevisningsavseende. Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta domama i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra muntligen anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara, att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dömande rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller annan domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock äger part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt förslag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor berövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvåras. Särskilt för lekmän är en upplåsning av långa inlagor svår att följa med oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntMen ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall vid domens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissionen till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle, vid vars slut överläggning om domen skall äga rum. Förfarandet skall viara ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den e tersträvade omedelbarheten hos do ° - koncentrerade förfarandet ser komiililišiiioaiiilnlaåjtieililiåiiflišndinl llšitttieulišulga vari utredningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets tidiga tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare procegsledning, snabbheten i rättsskipningen främjas, och lekmannabisittarna i rätten bliva i stånd att följa förhandlingen och tillgodogöra sig procesgmaterialet °Foi-1T1fjj118§ol"ande av förhandlingens koncentration till ett enda rätteiiñiglståilâallšæå Éuvudforhlflnfilllngeii, vid vilken parterna muntligen utföra sin e ringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen. Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 5. 18
