Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 275 eller den sakkunnige skall likväl vara skyldig att infinna sig till förhör i hovrätten, om det påkallas av part eller hovrätten. - De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att parterna skola själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt innebär, enligt kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna ett lika tillförlitligt underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de lägre instanserna till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen, att frågan om vad som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till högsta domstolen. Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den typ, som brukar benämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och vad därmed äger samband. Anordningen vilar på den förutsättningen, att hovrätten i sin dom noga angiver vad den anser bevisat, varefter det blir högsta domstolens uppgift att pröva, om rättens regler blivit av hovrätten riktigt tillämpade på det bevisade sakförhållandet. Kommissionen anser sitt förslag om fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rättsskipningens fördel, då dess genomförande skulle bereda högsta domstolen tillfälle att ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten i landet. Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma en sådan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten (lagstiftningen om den s. k. summa revisibilis) kunna upphävas. Bevisningen. I fråga om bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande förändringar, som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, koncentrerat förfarande än starkare. Kommissionen framhåller, att den legala bevisteorien - vilken innebär, att vissa såsom otillförlitliga betraktade bevis uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade reglering med hänsyn till sitt bevisvärde, och att domaren sålunda är begränsad i sin prövning av vad i målet skall hållas för sant - är stridande mot sakens natur och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt sanna. De legala bevisreglerna äro visserligen uttryck för långa tiders allmänna erfarenhet om de olika bevismedlens värde för sanningens utletande, men de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad. Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis, som under vissa omständigheter kunna vara pålitligare än de som tillåtas. .Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevisningen en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av en faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse
