Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 281 dels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kommissionen har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål deltaga i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i underrätt äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga frågorna. Organiserandet av det lagfarna elementet i underrätt. Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare med nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara domför i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren domare och nämnd. Har förordnande givits om polismåls handläggning utan nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare. Kommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av under.- rätterna i form av juristkollegier. Denna ståndpunkt har kommissionen grundat på följande överväganden. Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsikten för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet. För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former. Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka fördjupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt; därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom. En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system, ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium. Denna invändning försvagas dock i viss mån, om man tillåter part att i alla mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol. Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör enligt sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således parten alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol. Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen drager det större antalet domare i en kollegial organisation högre kostnader an om enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur statsekonomisk synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen betänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom
