Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/648

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. utsikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter. Om man - anför kommissionen vidare - avvisar tanken på olika sammansatta underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation att använda kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av enkel beskaffenhet. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling utan att kollegiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa mål omhändertagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet med kommissionens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket bygger på en fördelning av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre och lägre kvalificerade domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att pröva även de största och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna enligt kommissionsförslaget skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart upptagas Ai hovrätt. Därigenom få parterna möjlighet att redan från början skjuta saken under kollegial domstols skärskådande. Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sympatier för domstolstypen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl borde behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas först den meningen, att målen i de större städerna li genomsnitt icke kräva handläggning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom redan anförts bör enligt kommissionens tanke nämnd även i dessa städer i allmänhet deltaga vid behandlingen av brottmål. Men en domstol sammansatt av tre jurister och nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation. För de övriga brottmålen (polismålen) vore ett juristkollegium än mindre behövligt. Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga, medger kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare kan te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen har därför övervägt att behålla juristkollegierna i tvistemål. Den omständigheten att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommissionens uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för dessa mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kostnadssynpunkten och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Om man besätter underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, om det domföra antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres, att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.