Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 313 Reformfràgans behandling vid 1931 års riksdag. Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts, att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande underställas statsmakternas övervägande. Vid anmälan i statsrådet den 6 februari 1931 av frågan om en dylik reform anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, att han ansåge en allmän reform av vårt rättegångsväsen vara av behovet påkallad samt att en sådan borde, i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av honom närmare angivna riktlinjer, så snart sig göra läte, komma till stånd. För detta ändamål borde enligt departementschefens mening arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings å olika områden djupt ingripande betydelse syntes lämpligt, såsom ock tidigare ifrågasatts, att riksdagen dessförinnan sattes i tillfälle att yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande icke finge inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vore förknippade med denna lagstiftningsfråga, läge i öppen dag. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt, kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Emellertid vore det av stor vikt att redan på detta stadium klarhet vunnes, huruvida huvudgrunderna för reformen uppbures av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda lagstiftningen alltså kunde väntas då vinna riksdagens godkännande. Skulle den sålunda antydda förutsättningen visa sig icke föreligga, torde tanken på att skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning, varom här vore fråga, böra övergivas. Genom proposition den 6 februari 1931 (nr 80) lämnade Kungl. Maj:t riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform. Propositionen och i anledning därav väckta motioner hänvisades till ett särskilt utskott, som avgav utlåtande (nr 1) däröver. I utlåtandet anförde utskottet - efter att ha yttrat sig rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform - att utskottet ansåge en i vissa hänseenden genomgripande reform av vårt rättegångsväsen böra komma till stånd. Med hänsyn härtill borde såsom departementschefen uttalat arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Dessförinnan syntes emellertid riksdagen böra yttra sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. På sätt departementschefen anfört finge i ett sådant yttrande. icke inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig ståndpunkt till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående spörsmålen. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som betingades av lagstiftningsarbetet, kunde nya synpunkter framkomma, som påkallade beaktande. Riksdagen borde således, då utarbetade förslag framlades, äga att upptaga dessa till förutsättningslös prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de genom propositionen framlagda
