Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 327 äga rum på detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligeon ske, då svaranden medger käromålet eller då, vid svarandens uteblivande, någon egentlig rättsförhandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna delade, huruvida jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande av bevis, må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor försiktighet vara på sin plats. Eljest föreligger fara, att rattsskipnmgen 1 större utsträckning kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till forberedelsen. En dylik utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet och framför allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen. Vad därefter angår sättet för förberedelsen kan denna under domarens ledning anordnas antingen såsom en förberedande muntlig förhandling mellan parterna eller såsom skriftväxling. Intet hindrar, att förfarandet efter omständigheterna övergår från den ena av dessa former till den andra. O Avgörandet härutinnan bör tillkomma domaren och göras beroende av malens olika karaktär. I en del fall och särskilt sådana, där det kan förväntas att parten personligen för sin talan, torde den muntliga formen vara att föredraga. Då så äger rum, bör över vad som förekommer föras protokoll för att, om behov därav yppas, kunna av parterna åberopas vid huvudförhandlin en. ån fråga, vid vars besvarande meningarna gå starkt isär, är den, vilken betydelse förberedelsen bör äga för huvudförhandlingen. Såtillvida råder dock samstämmighet att, såsom jag redan antytt, en part äger att åberopa sig å förberedelsen såsom bevis t. ex. för medgivanden, gjorda av andra parten. Vad meningsskiljaktigheten avser är huruvida domstolen har skyldighet att självmant beakta vad som förekommit vid förberedelsen. Det synes mig som om med denna inställning frågan icke vore av större praktisk betydelse. För parterna torde det framstå som självklart, att det resultat, som vunnits vid förberedelsen, skall bilda utgångsläge för huvudförhandlingen. Skulle någondera vid denna intaga en annan ståndpunkt, bör det vara domarens uppgift att därå fästa parternas uppmärksamhet. Uppenbarligen får emellertid till grund för domen icke läggas något material, som ej förebragts vid huvudförhandlingen. I annat fall kan den avgörande förhandlingen lätt komma att överflyttas till förberedelsen och huvudförhandlingen komma att nedsjunka till ett tomt sken. Härigenom skulle såsom redan berörts de intressen motverkas, som äro förknippade med nättegångens offentlighet och lekmännens deltagande i rättsskipningen. Departementschefen erinrade vidare, att av det förut anförda framginge, att vid huvudförhandlingen materialet skulle föreläggas domstolen i muntlig form samt att det vore å domstolens omedelbara uppfattning av vad sålunda förekommit, som domen skulle byggas. Denna uppfattning skulle alltså icke såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller någon del därav fört protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt vore att i fråga om sådana bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet vore knutet till själva utsagan, denna utsaga alltid skulle avgivas vid huvudförhandlingen och inför den domstol, som hade att döma i saken. Ett fasthållande av detta krav vore uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem. som vore grundat å fri uppskattning av bevisningen. Tyvärr vore det dock jämväl på denna punkt oundgängligt att göra vissa av tvingande praktiska skäl påkallade avvikelser från omedelbarhetsprincipen. Det kunde sålunda in
