Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/694

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

328 Kungl. Maj:ts proposition ru 5. träffa, att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke vore i stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse vid denna skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande av omedelbarhetsprincipen skulle här kunna leda till att en part ginge helt miste om sin kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat alltså framtvingas, som stode i direkt strid med det egentliga syftet med all rättegång, främjandet av det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse måste i sådana fall stå parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret borde då kunna åberopas som bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i allmänhet tillkomme det därvid domstolen att efter fri prövning uppskatta den sålunda återgivna utsagans bevisvärde. Att domstolen för en sådan uppskattning icke ägde lika goda utgångspunkter som då utsagan avgåves omedelbart inför domstolen, låge emellertid i öppen dag. De sålunda antydda undantagen borde, därest syftet med förhandlingens omedelbarhet icke skulle äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingades av förhållandena. Detta omdöme gällde särskilt förhandlingen vid underrätten, där på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och sanningsprövningen alltid måste vila. Vad anginge överrättsförfarandet komme otvivelaktigt jämväl andra synpunkter i beaktande. I detta sammanhang behandlade departementschefen frågan om protokollen och framhöll, att dessa vid en på omedelbarhetsprincipen vilande förhandling icke längre komme att utgöra grundval för domen. Strängt taget skulle - yttrade departementschefen - därav följa, att protokollen såsom förmedlare av domstolens iakttagelser bleve helt överflödiga. Emellertid tillkomme jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn, som verkade i annan riktning. Sålunda hade framhållits, att en uppteckning i protokoll av bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbigåtts vid prövningen, att vid fullföljd av målet till högre instans det ur bevisprövningens synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning av innehållet i de utsagor, som avgivits vid underrätten, att protokoll jämväl erfordrades vid prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga samt att avsaknaden av protokoll skulle i stor utsträckning medföra en återupprepning av bevisningen i överrätterna jämväl i sådana fall, då något behov därav eljest icke förelåge. De sålunda anförda skälen för bevisningens upptagande i protokoll måste enligt departementschefens mening anses äga berättigande, även om därigenom ett tyngande moment infördes i förhandling och processledning. Särskilt ur parternas synpunkt vore det uppenbarligen av vikt, att utsagor, som tjänade som bevismedel, upptecknades och detta ej minst vid fullföljd till högre instans. Ett återupprepande av bevismaterialet i hela dess omfattning vore alltid förknippat med vanskligheter. Under den mellantid, som förflutit, kunde