Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 329 ett vittnes hågkomst av vad som tilldragit sig ha fördunklats och hans uppfattning påverkats. Genom dödsfall eller andra omständigheter kunde ett bevismedel ha gått helt förlorat. Med hänsyn till de stora svårigheter och kostnader, som vore förenade med en förnyad bevisupptagning i överinstansen, torde någon ovillkorlig skyldighet att upprepa bevisningen icke i allmänhet böra åläggas parterna. Detta förhållande inskärpte uppenbarligen i än högre grad vikten av att sanningsprövningen vid underrälten skedde med all möjlig omsorg och tillförlitlighet. Underrättens avgörande i bevisfrågan borde i regel vara utslagsgivande, såvida ej omständigheter tillkomme, som rubbade tilltron. Protokollen hade härutinnan en ej ringa betydelse ur kontrollsynpunkt. Departementschefen hade därför stannat vid den uppfattningen, att utsagor, som avgåves under straffansvar, skulle antecknas i protokoll. Jämväl i andra fall kunde emellertid, särskilt med hänsyn till överrättens bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara av den betydelse, att uppteckning därav borde äga rum. Däremot borde protokollet under inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i vad de avsåge närmare utveckling av parternas påståenden eller värdesättning av bevisning eller rättsliga spörsmål. Departementschefen betonade vidare, att intet borde underlåtas, som vore ägnat att lätta den börda protokollföringen otvivelaktigt medförde för domstolen. Detta vore så mycket angelägnare som det nu tillämpade sättet i fråga om protokollens uppsättande understundom lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av ofta knapphändiga minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas att upphöra och protokollet färdigställas vid själva förhandlingen. Endast härigenom kunde vinnas den kontroll, som vore protokollets huvudsyfte. I fråga om parterna och deras ombud anförde departementschefen, att det icke torde kunna bliva föremål för delade meningar, att den av ålder gällande grundsatsen om rätt för part att utan anlitande av ombud inför alla domstolar, såväl lägre som högre, själv utföra sin talan borde bibehållas i en ny rättegångsordning. Framför ombudet ägde parten det företrädet, att han i allmänhet av egen erfarenhet kände de faktiska förhållanden, varå han grundade sin talan. Hans brist i rättsliga insikter kunde och borde efter omständigheterna ersättas av en klok och taktfull vägledning från domaren. Departementschefen erinrade vidare därom, att för närvarande part ägde rätt att, bortsett från de grövre brottmålen, i rättegången företrädas av ombud. Vid val av ombud vore stor frihet inrymd åt parten. Det torde ej kunna förnekas, framhöll departementschefen, att förhållandena å detta område icke vore i allo tillfredsställande, även om en förbättring under de senaste årtiondena gjort sig märkbar. Ombudets uppgift vore i främsta rummet att tillvarataga partens intressen, och han fyllde illa denna sin uppgift, om han invecklade parten i en rättegång, som han insåge eller borde inse vara utsiktslös. Det vore ej allenast parterna, som härigenom tillskyndades förfång; ur allmän synpunkt vore det ingalunda likgiltigt, om domstolarna på detta sätt betungades och statsverket härigenom åsamkades ändamålslösa kost
