Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/696

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


33Û Kungl. Maj:ts proposition nr 5. nader. Å ombudet måste vidare ställas den fordran, att han ägde förmåga och vilja att tillvarataga partens rätt, så att rättsförlust ej åsamkades denne genom ombudets försumlighet eller bristande insikter. Det kunde ej heller anses som obilligt -att, då lagen tilläte part att begagna sig av ombud, den härmed förknippade villkor, som vore ägnade att främja en god rättsskipning. Ur nu antydda synpunkter låge det nära att för rätt att gå parter tillhanda såsom rättegångsombud uppställa kravet på juridisk utbildning. Departementschefen ville emellertid icke ansluta sig till detta krav, såvitt anginge underrätterna, och detta av det huvudskälet, att bland de icke rättsbildade rättegångsombuden otvivelaktigt funnes betrodda och allmänt aktade personer, som på ett oklanderligt sätt fyllde sin uppgift vid förhandlingarna i underrätten, och att dessutom en dylik åtgärd måhända skulle, särskilt för landsbygden, medföra vissa olägenheter och ett alltför starkt intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde emellertid icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om förfarandet i överrätterna. Härtill komme, att i dessa instanser de rättsliga momenten i rättegången intoge en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod juridisk utbildning hos ombuden alltså avsevärt vunne i styrka. Hur detta krav lämpligen borde tillgodoses, syntes böra bliva föremål för ingående överväganden vid utarbetande av lagstiftning i ämnet. Departementschefen framhöll vidare, att i nära samband med frågan om partens rätt att låta sig företrädas av ombud stode den om skyldighet för part att på kallelse infinna sig inför domstolen för att medverka till sakens utredning. Den befogenhet, som enligt gällande lag tillkomme domstol att kalla parten till personlig inställelse, hade i praktiken förlorat sin betydelse. I en rättegångsordning, vilken satte som sitt mål att för sanningens utforskande anlita varje hjälpmedel, som stode till buds, kunde något undantag icke göras för parten. Jämväl å honom vilade skyldigheten attbidraga till den materiella rättens förverkligande, och det vore allenast på denna grund han ägde att påkalla rättsordningens skydd. Denna uppfattning ledde följdriktigt till uppställande av kravet på sanningsplikt ej allenast för vittnen och andra, som utan att vara parter hördes inför domstol, utan jämväl för parterna. Departementschefen övergick härefter till vissa med bevisupptagning och bevisvärdering sammanhängande frågor av mera speciell natur. Därvid framhölls till en början såsom en av den fria bevisprövningens viktigaste grundsatser att domstolen icke vore utestängd från någon kunskapskälla med hänsyn till dennas särskilda natur samt att domstolen vid sin sanningsprövning sålunda hade att taga i övervägande allt som förekommit i målet och kunde vara av betydelse för utgången. Uppenbarligen ägde dock domstolen ej grunda sin dom på upplysningar, som ej förebragts vid förhandlingen inför domstolen utan allenast härledde sig från någon eller några domstolsledamöters enskilda kännedom. Det skulle förvisso innebära en stor fara för rättssäkerheten, om domstolen skulle äga att taga hänsyn till material, som framkommit först vid en enskild överläggning mellan domstolens ledamöter och så