Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 331 lunda ej varit utsatt för parternas granskning. Däremot borde det icke anses utgöra något hinder för domstolen att tillgodogöra sig den särskilda erfarenhet eller sakkunskap eller den ortskännedom, som någon av domstolens ledamöter kunde äga, eller att beakta omständigheter, som vore allmänt ve- terliga och vilkas riktighet icke rimligen kunde ifrågasättas. Beträffande de särskilda bevismedlen framhöll departementschefen, att i ett fritt bevissystem, enligt vilket varje omständighet av vad beskaffenhet som helst kunde tjäna som bevismedel, icke förelåge samma behov av bevisregler som i de äldre, på den legala bevisteoriens grund vilande bevissystemen. Emellertid kunde sådana regler, särskilt i fråga om bevisningens upptagande, icke helt undvaras. Vad anginge partsutsagan och de medel som borde användas för att inskärpa partens sanningsplikt kunde olika alternativ väljas. Närmast komme otvivelaktigt i fråga att belägga varje falsk utsaga, som av part avgåves vid huvudförhandlingen, med straffansvar. Därest denna utväg skulle stöta på alltför starka betänkligheter, återstode till övervägande ett särskilt förhör med parten, vid vars företagande förhörets karaktär uttryckligen skulle tillkännagivas. Då det gällde att bestämma det straff, som borde åsättas den falska partsutsagan, syntes icke obilligt att hänsyn toges till den kollision, som här förelåge mellan å ena sidan partens sanningsplikt och å andra sidan hans med rättegången förknippade intresse. Straffet borde alltså icke givas fullt samma stränghet som straffet för falsk vittnesutsaga. Den nämnda intressekonflikten borde leda till att partsförhör under straffansvar allenast finge äga rum i tvistemål. Beträffande vittnesbevisningen anförde departementschefen, att den fria bevisprövningen innebure ett avskaffande av samtliga nu gällande vittnesjäv. Envar, som ej vore part i målet, finge höras som vittne. I allmänhet ägde icke en till vittne åberopad person rätt att undandraga sig vittnesmål. I vissa fall kunde emellertid ur billighetssynpunkt starka skäl föreligga för en eftergift. Sålunda skulle det framstå som en knappast försvarlig hårdhet, om den tilltalades maka, hans föräldrar, barn eller syskon skulle göra sig förfallna till mened för det de förtegat omständigheter, genom vilkas yppande den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I sådana fall syntes det böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnesmål finge honom avkrävas eller ej; och han borde i intet fall vara skyldig att meddela något, som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal. Departementschefen ansåg tillräckliga skål icke föreligga till avvikelse från gällande lags regel, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed. Rätt för den, som på grund av sin religiösa övertygelse ansåge sig förhindrad att fullgöra edgång, att utbyta eden mot en högtidlig försäkran på heder och samvete borde emellertid i lag fastställas; prövningen härav borde icke såsom för närvarande tillkomma Kungl. Maj:t utan till undvikande av omgång och tidsutdräkt överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skulle höras. I fråga om bevisning genom sakkunniga framhöll departementschefen bland annat, att medan uppgiften att förebringa bevisning i regel tillkomme parterna, frågan huruvida domstolen för sin dömande verksamhet vore i be
