Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/698

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


332 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. hov av särskild sakkunskap rörande ett visst ämne uppenbarligen i första. hand måste vara beroende av domstolens uppfattning härutinnan. I allmänhet borde därför gälla, att uppdrag som sakkunnig meddelades av domstolen, part dock obetaget att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. I fråga om sättet för bevisningens upptagande förelåge en väsentlig skillnad mellan vittne och sakkunnig. Då resultatet av den sakkunniges undersökning i allmänhet hade formen av ett skriftligt utlåtande, kunde icke å sakkunnigbeviset, i samma utsträckning som i fråga om vittnesbeviset, uppställas den fordran, att det skulle i muntlig form framläggas inför domstolen. Ett sådant krav kunde beträffande ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner redan på grund av sakens natur i allmänhet icke tillmötesgås. Uppenbart vore även, att värdesättningen av ett sakkunnigutlåtande väsentligen vore beroende av helt andra faktorer än dem, som gjorde sig gällande beträffande utsaga av part eller vittne. För klarläggande av innebörden av ett avgivet utlåtande kunde det dock i många fall vara av vikt, att den sakkunnige hördes inför domstolen. I sådant fall borde möjlighet därtill förefinnas antingen parten. framställde yrkande därom eller domstolen eljest funne det böra äga rum. Behov. av sakkunnigs tillkallande kunde yppas under alla skeden av förfarandet. Ur synpunkten av rättegångens koncentration vore det dock av stor betydelse, att denna fråga såvitt möjligt vunne sin lösning redan under förberedelsen. Hade förordnande då meddelats om inhämtande av sakkunnigs yttrande, borde tillfälle lämnas parterna att redan före huvudförhandlingen taga del av detsamma för att fatta ståndpunkt till frågan, huruvida de å sin sida ville påkalla förhör med den sakkunnige eller förebringa särskild sakkunnigbevisning. I annat fall låge den faran nära, att för detta ändamål uppskov med huvudförhandlingen bleve nödvändigt. Beträffande skriftliga bevis anförde departementschefen: Då i 1734 års lag beträffande skriftliga bevis stadgades att, om någon företer sådana bevis att sin talan därmed styrka, domaren har att noga pröva deras beskaffenhet och riktighet så ock vad vitsord och verkan de i saken äga, innebar denna föreskrift en för den tiden påfallande avvikelse från den legala bevisteorien. Den fria bevisprövning, som sålunda redan gäller, bor bibehållas. Däremot saknar vår nu gällande lag allmänna bestämmelser om editionsplikt i fråga om skriftlig handling eller med andra ord om skyldighet för den, som innehar sådan handling, att inför domstol förete den payrkande av någon, som vill åberopa handlingen som bevis. Att en dyl1k- ed1it011SP1lkt föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är allmänt erkänt, aven om meningarna äro delade angående dess omfattning. I vissa fall kan edoltionsplikten grundas å ett materiellträttsligt förhållande mellan den, som payrkar handlingens utgivande, och handlingens innehavare, såsom 1 fråga om galdenärs rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I andra fall ar anspråket på handlingens utbekommande av rent processuell natur; ett tlyllkl 21I1Spffik är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som allggel varjemedborgare att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande, och star alltså vittnesplikten nära. Om den skriftliga handlingen är i motpartens besittning, synes en mera ovillkorlig skyldighet att förete handlingen kunna -föreskr1-vas. pr Pflnclplelol synpunkt torde ej möta något hinder att gora editionsplikt gällande Ûclfisa mot en utom rättegången stående person, darest det kan antagas Vara al "kt