Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 333 för sanningens utforskande och innehavarens berättigade intressen ej därigenom kränkas. Utfallet är här närmast beroende på en avvägning av de intressen, som sålunda stå emot varandra. I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbarligen angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling, varom är fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. Foratt detta syfte skall kunna nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande regler. Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen träffa ett avgörande härutinnan. Att idetta sammanhang intaga någon definitiv ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt. Departementschefen framhöll vidare, att den tidigare lämnade redogörelsen i fråga om förfarandet i främsta rummet hade avsett tvistemålen men att de därvid angivna grunderna uppenbarligen ägde tillämpning jämväl å rättegången i brottmål. Med hänsyn till brottmålens beskaffenhet och särskilt det offentliga intresse, som knöte sig till dessa mål, krävdes dock på åtskilliga punkter andra anordningar än för tvistemålens del. I fråga om de principer, varå straffprocessen bordegrundas, anförde departementschefen, att den ackusatoriska principen, enligt vad numera vore allmänt erkänt, borde tillerkännas företräde framför den inkvisitoriska. Vid tillämpning av den ackusatoriska principen hade domstolen lättare att bevara sin opartiskhet och därigenom tryggades tilliten till rättsskipningens auktoritet. Uppgiften att samla bevismaterialet lades på andra organ, som vore bättre ägnade härför än domstolen. Departementschefen yttrade vidare: Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling mellan två parter, den ena - där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden - åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant för statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige och endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans brott. Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån. Ur rättsordningens synpunkt år det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att ej den oskvldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff han förtjänar. I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad om någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger alltså begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den bevisning, som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning, närvara vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshandlingar, såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds. Med den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till sakens utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen infinna sig vid domstolen, han äger icke undanhålla bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker undandraga sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom. Enligtnutida- uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och med formånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som 1 en ostraftprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt och a den- andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff,
