Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 339 dantag från de angivna grundsatserna kunde ifrågasättas. Ett sådant torde påkallas redan i fråga om skyldigheten förjklaganden eller hans ombud att för utförande av klagandens talan inställa sig vid förhandlingen. Enligt de regler, som föreslagits i fråga om klagandens utevaro från den muntliga förhandlingen, skulle denne i sådant fall ha förlorat sin talan mot underrättens dom; därest klaganden komme tillstädes men motparten utebleve, hade förutsatts, att domstolen ändock skulle upptaga målet till saklig prövning. Det kunde enligt departementschefens mening ifrågasättas, huruvida icke härvid den muntliga partsförhandlingens konsekvenser utdragits längre än som överensstämde med skälig hänsyn till parterna. I mindre mål, där tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore om allenast bötesstraff, skulle en ovillkorlig inställelseplikt för klaganden ofta framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. För den part, som ville söka ändring i underrättens dom, skulle fullföljdsrätten lätt bliva utan värde, och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle kunna i alltförvhög grad betungas. Om sakens beskaffenhet så fordrade, borde domstolen dock alltid äga förordna om partens hörande. Ej heller borde något förbud stadgas för part, som så önskade, att själv eller genom ombud komma tillstädes för utförande av sin talan. Var gränsen skulle dragas för de fall, då ovillkorlig inställelseplikt icke åvilade klagande, kunde bliva föremål för delade meningar. Då klagande icke hade att komma tillstädes, måste tillfälle beredas honom att skriftligen framföra sina påståenden, och föredragning borde som nu äga rum genom domstolens försorg. Vidare framhöll departementschefen, att spörsmålet om begränsning i den muntliga partsförhandlingen i högsta domstolen i viss mån vore beroende av den ställning man intoge till fullföljdsrätten. En till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gjorde uppenbarligen icke i lika hög grad en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans klarläggande kunde i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas skrifter, även om den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna punkt vore omisskänneligt. Utsträcktes däremot, såsom av departementschefen förordats, fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträdde behovet av partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunde tänkas framkomma vid en dylik överprövning, vore av den art, att för deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen gjorde sig i hög grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling i högsta domstolen kunde till sist framhållas, att det onekligen skulle innebära en brist på följdriktighet, om i en rättegångsordning, som byggde på muntlig partsförhandling såsom allmän princip, denna förhandlingsform skulle helt utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud vore beredd att ge sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka rättsskipningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, vore det uppenbart. att denna förhandlingsform borde komma till användning jämväl 1 den högsta instansen. Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen kunde väl göras gällande enahanda synpunkter som de vilka riktats mot
