Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/706

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


34Ü Kungl. Maj:ts proposition m 5. ett undantagslöst införande av muntlig partsförhandling i mellaninstansen. Förliällandena i de båda fallen vore emellertid väsentligen olikartade. Anmärkningen mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten jämväl i mindre mål avsåge dock, att tillfälle borde beredas part att utan oskäliga kostnader få sin sak prövad åtminstone i två instanser. Ej heller kunde i fråga om fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som beträffandex förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i högsta domstolen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, om man, utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, ville i högsta instans skapa ett förfarande, som erbjöde tillräckliga garantier för rättsskipningens säkerhet och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta domstolen. En mellanståndpunkt, som ifrågasatts, vore den, att muntlig förhandling skulle förekomma allenast i fall, då part framställt begäran därom eller domstolen toge initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt kunde ur organisatorisk synpunkt göras vissa invändningar, och det vore i varje fall uppenbart, att den skulle leda till en stark beskärning av den muntliga förhandlingen. Vad angår omedelbarhetsprincipen framhöll departementschefen, att denna icke borde i fråga om överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet. Härom anförde departementschefen: Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och sanningsprövning äro gynnsamare i underrätten än i överrätterna. Det material, som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet. Den fria bevisprövningens resultat är beroende av så många skiftningar, att ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid ärihög grad osäkert. Mot ett sådant återgivande möter ej sällan hinder av faktisk natur. Den anmärkning, som riktats mot överrättens på underrättens protokoll grundade bevisprövning, eller att överrätten dömer på ettsämre material än underrätten, kan därför ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning av bevisningen i överrätt. Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En obligatorisk upprepningav bevisningen i överrätt skulle i många fall oskäligt betunga parterna. Aro dessa synpunkter riktiga följer därav, att tyngdpunkten i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i underrätten. Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens uppgift i fråga om bevisningen i första hand att avse en överprövning av underrättens verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga om bevisningen på detta sätt begränsas, -göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis i överrätten åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den bevisprövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för underrättens bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta materialet. - o Helt visst råder icke mer än en mening därom, att det -1 varje fall bor sta parten öppet att i mellaninstansen förebringa sin bevisning anyo, alltså på nytt låta där avhöra sina vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning. Denna partens rätt bör dock icke tillika vara en skyldighet. Vill par