Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/712

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


346 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn borde tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades. Ur denna synpunkt torde, för möjliggörande av lämplig arbetsfördelning inom nämnden och komplettering vid förfall, det antal nämndemän som skulle utses för tingslaget alltid böra sättas ej obetydligt högre än det domföra antalet. Beträffande rättsskipningen i städerna borde enligt departementschefens mening i första hand övervägas, huruvida den nuvarande organisationen av rådhusrätterna kunde anses i stånd att utan väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande. Om man från denna utgångspunkt till en början skärskådade frågan om statens övertagande av rättsskipningen i städerna, kunde det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet om rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet icke tilläggas sådan betydelse, att ett dylikt Övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning för processreformens genomförande. Innan man toge ståndpunkt till denna fråga, borde närmare undersökas, vilka olägenheter vore förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa vore av den art, att de icke på annan väg läte sig avhjälpas. Enligt departementschefens mening kunde det icke i och för sig anses utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter vore i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan åvilade dem, icke inkräktade på eller förtoge deras intresse för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvilade städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning till farhåga härutinnan kunde anses föreligga. Däremot syntes en annan anmärkning, som framställts mot rådhusrätterna och som avsåge sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande ställde på domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, vore det en oeftergivlig fordran, att urvalet till dessa befattningar skedde med den största omsorg. De grunder, som nu gällde i fråga om städernas domarval, innebure obestridligen icke fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde i främsta rummet med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott, i allmänhet icke ägde tillräcklig kännedom om de sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Visserligen hade vad anginge borgmästarvalen det statliga inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen, men detta inflytande inskränkte sig till det förslag, som framgått ur valet, och vore därför av tämligen begränsad räckvidd. Aven om den nu gällande ordningen icke medfört alltför oroväckande konsekvenser, vore det dock å andra sidan omisskänneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spelade in samt att utgången understundom berodde av slumpen eller av en lyckad kupp. Stadsdomarna hade i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva den mera allsidiga utbildning, som följde med tjänstgöringen i olika domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta ansåges vara av stor vikt. Å andra sidan vore lantdomarna och