Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 353 den muntliga partsförhandlingen jämväl i hovrätterna uppkomme vid fullföljd av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga inställelse vid denna domstol. Härvid kunde olika utvägar komma i fråga. Sålunda hade föreslagits att vid hovrätterna inrättades en särskild åklagarkår med uppgift såväl att besluta om fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal som ock att inför hovrätten utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes motpart fullföljda målen. Ett annat förslag vore att låta såväl frågan om fullföljden som ock förhandlingen i hovrätten :inkomma på samma åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slutligen hade ifrågasätts en mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål, i vilka statsåklagare fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att företräda åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga om övriga mål en hovrättsåklagare skulle inträda i åklagarens ställe. Till stöd för det förstnämnda förslaget hade framhållits, förutom vissa rent organisatoriska förhållanden, olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme att bero av samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara alltför benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och där komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åklagare hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasätta anordningen med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing i hovrättens tid och arbetskraft. Å andra sidan hade hävdats, att den åklagare, som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda vunnit om målet vore bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten. De sålunda först framhållna synpunkterna kunde enligt departementschefens mening icke frånkännas avgörande betydelse i fråga om de mål, i vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen. Mot en anordning, varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna skulle överlämnas att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, talade för övrigt, att en sådan skulle bliva alltför tyngande och kostsam samt medföra alltför stor rubbning med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot ansåg departementschefen dessa skäl icke äga samma vikt i fråga om de mål, i vilka åtalet utförts av statsåklagare. I dessa mål vore det med hänsyn till deras beskaffenhet och i allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte å åklagarsidan om möjligt undvekes. Farhågan att statsåklagarna skulle missbruka sin fullföljdsrätt och därigenom ådraga överråtterna en onödig arbetsbörda vore med all sannolikhet överdriven. Jämväl ur organisatorisk synpunkt kunde, särskilt vad anginge de grövre brottmålen, skäl anföras för statsåklagarnas bibehållande såsom åtalsmyndighet. Dessa mål komme att i de fall, då det med hänsyn till avstånd och andra förhållanden funnes lämpligt, handläggas av hovrätten å ort inom det län, till vilket underrätten, som meddelat det överklagade utslaget, hörde och där också statsåklagaren i allmänhet hade sin förläggningsort. Någon större kostnad eller omgång vållades alltså icke genom statsåklagarens instälklse vid förhandlingen. Huruvida statsåklagaren borde föra talan i hovrätten Bihang till riksdagens protokoll 1942. I saml. Nr 5. 23
