Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/728

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


352 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Vidkommande överrätternas organisation kan framhållas, att Svea och Göta hovrätters jurisdiktionsområden äro för stora. Visserligen är denna omständighet med hänsyn till det nu tillämpade rent skriftliga förfarandet av ringa betydelse för den rättssökande allmänheten, men den försvårar fullgörandet av den hovrätterna åliggande uppsikten över underdomstolarna. Jämväl i hovrätterna tillämpas i stor utsträckning vikariatsystem. Det nuvarande förfarandet i brottmål lägger som redan antytts viktiga befogenheter i åklagarnas hand. Emellertid äro dessa tjänstemän ej alltid vuxna de uppgifter, som tillkomma dem. En stor del åklagare såväl på landet som i städerna saknar erforderlig utbildning. Beträffande de högre åklagarna på landet, landsfogdarna, hos vilka kräves juridisk examen, gäller, att de taga befattning med allenast ett ringa antal mål. Landsfogdarnas och i ännu högre grad landsfiskalernas arbete splittras genom göromål av olika slag, som hindra dem att i erforderlig mån ägna "tid och intresse åt åklagaruppgifterna. Beträffande sättet för avhjälpande av de anmärkta bristerna i vårt rättegångsväsen vore - fortsatte utskottet - meningarna i hög grad delade. Å ena sidan hade framhållits, att dessa brister vore av så allvarlig art och stode i så nära sammanhang med rättegångsväsendets grunder, att en genomgripande reform omfattande såväl domstolsförfarandet som organisationen måste vidtagas. På denna uppfattning vilade processkommissionens förslag. Å andra sidan hade, såsom i vissa motioner, gjorts gällande, att vårt rättegångsväsen i sina grunder vore sunt och att reformarbetet borde avse att med bevarande i huvudsak av dessa grunder genom partiella reformer avhjälpa de påtagliga bristerna. Det genom propositionen framlagda förslaget innebure i viss mån en medelväg mellan nämnda ståndpunkter. Departementschefen hade visserligen förordat en allmän reform av värt rättegångsväsen men hade samtidigt begränsat reformens omfattning. Enligt departementschefens mening borde reformen främst avse att genomföra en förbättring av själva förfarandet. I denna del innebure reformen i huvudsak ett återupptagande av de grundsatser, på vilka vårt rättegångsväsen av ålder vilat. Ändringarna i organisationen hade förordats endast i den mån de befunnits erforderliga för att skapa förutsättningar för tillämpning av ett förbättrat förfarande. Ett val mellan de sålunda föreliggande alternativen - vilket i viss mån vore beroende på den mening man inlade i uttrycken allmän reform och partiella reformer - kunde enligt utskottets mening icke träffas innan ställning tagits till spörsmålet, hur ett förbättrat rättegångsväsen borde utformas. Tydligt vore emellertid, att hur valet än utfölle re- formarbetet måste bedrivas med största varsamhet. Rättegångsväsendet ingrepc så starkt i samhällslivet och berörde så viktiga intressen, att allenast sådana ändringar borde vidtagas, som påkallades av ett verkligt behov. Fasthållas borde även, att vårt rättegångsväsen ägde betydande förtjänster och i sina grunddrag anknöte till en stark inhemsk tradition. Den nuvarande ordningen vore fast rotad i folkets föreställningsliv och uppbures i stort sett av allmänhetens förtroende. Det vore av största vikt, att vid genomförande av reformer dessa värden icke tillspillogåves. V