364 Kungl. Majrts proposition nr 5. görande, huruvida ett sådant förfarande skulle komma till stånd, vore ej lämpligt, då denne i regel icke kunde med ledning av stämningen bedöma behovet av förberedelse. Utskottet anslöt sig helt till departementschefens uttalande att förberedelsen icke borde ingå såsom ett led i rättsförhandlingen utan endast avse att skapa förutsättningar för en koncentration av denna genom ett klarläggande av parternas ståndpunkter, deras angrepps- och försvarsmedel. I enlighet med denna uppfattning fann utskottet angeläget, att sådana åtgärder vidtoges, att icke rättegångens tyngdpunkt glede över från huvudförhandlingen till förberedelsen. En dylik utveckling skulle kunna leda till att uppskovsväsendet återkomme i en sämre form än den nuvarande samt att huvudförhandlingen komme att nedsjunka till en formalitet och lekmännens möjlighet att taga del i rättsskipningen i hög grad minskades. Med hänsyn härtill syntes upptagande av bevisning vid förberedelsen böra förekomma endast i undantagsfall, då särskilda skäl därtill förekomme. Likaså borde snäva gränser uppställas för möjligheten att under förberedelsen meddela dom i målet. I varje fall torde det dock vara lämpligt, att målet avgjordes på förberedelsens stadium, då endera av parterna utebleve och förutsättningarna för tredskodom förelåge,"liksom då svaranden medgåve käromålet. Vid ett avgörande av denna fråga måste beaktas å ena sidan behovet av enkelhet och snabbhet i förfarandet och å den andra olägenheten av att vad anginge häradsrätterna lekmännens deltagande i rättsskipningen i viss mån minskades. Utskottet framhöll vidare, att med den uppfattning rörande förberedelsens syfte, åt vilken utskottet sålunda givit uttryck, överensstämde i huvudsak ett i vissa motioner gjort uttalande att förberedelsen icke finge undanskjuta huvudförhandlingen. Till grund för domen finge endast läggas vad som förebragtes vid huvudförhandlingen, och i den mån part ville till stöd för sin talan åberopa material från förberedelsen måste detta material ånyo framläggas, då målet upptoges till huvudförh.andling. Däremot kunde uppenbarligen icke den vid förberedelsen framlagda utredningen bilda processmaterial i den meningen, att den skulle läggas till grund för domstolens avgörande, även då den icke förebragtes vid huvudförhandlingen. En sådan anordning skulle stå i bestämd strid med förberedelsens ändamål och komma parterna att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten vid förberedelsen. Härigenom skulle huvudförhandlingen kunna komma att förvandlas till ett tomt sken. Faran för att part skulle underlåta att inför domstolen åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet, som framkommit under förberedelsen, torde vara mycket ringa, och i de fall, då någon dylik omständighet förbiginges, torde rättens ordförande icke försumma att fästa uppmärksamheten därå. Ej heller syntes det lämpligt, att huvudförhandlingen inleddes med en av ordföranden lämnad redogörelse för det vid förberedelsen åberopade materialet. En sådan redogörelse skulle i regel försvåra ett naturligt fralnläggande av saken från parternas sida och lätt kunna föranleda konflikter mellan domaren och parterna eller deras ombud. Vad nu
