Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 365 sagts hindrade naturligen icke, att ordföranden för att underlätta uppfattandet av den följande partsframställningen vid huvudförhandlingens början kort angåve det genom förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många. fall torde en dylik sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av värde. Enligt utskottets mening borde det förberedande förfarandet i regel äga rum inför en domstolens ledamot, företrädesvis ordföranden. Möjlighet borde dock finnas att, när särskilda skäl föranledde därtill, hålla förberedelse inför fullsutten rätt. Beaktas borde att det i vissa fall kunde vara lämpligt att förberedelsen skedde i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen. Beträffande formen för det förberedande förfarandet fann utskottet i likhet med departementschefen lämpligt, att det lades i domarens hand att avgöra, huruvida muntlig eller skriftlig förberedelse skulle användas. Härvid borde domaren taga hänsyn ej blott till målens beskaffenhet utan jämväl till de särskilda förhållanden, som rådde i olika delar av landet. Överhuvud syntes det lämpligt, att förberedelsen icke bundes av stela föreskrifter. Det borde stå domaren öppet att välja den form, som med minsta besvär och kostnader för parterna bäst främjade förberedelsens ändamål. Antagligen komme det emellertid i många fall - särskilt då parterna utförde sin talan .utan hjälp av rättsbildade biträden - att visa sig ändamålsenligt att i förberedelsen inginge en muntlig överläggning med parterna. Utskottet framhöll, att ett förberedande förfarande, anordnat i enlighet med de sålunda angivna principerna, torde bliva av stort värde även därigenom, att det i många fall öppnade möjlighet till förlikning. Därest förberedelsen leddes med insikt och förståelse, torde ej sällan missförstånd mellan parterna kunna undanröjas och överenskommelse rörande kvarstående tvistepunkter träffas. Härvid borde emellertid stor varsamhet iakttagas, så att icke parterna utsattes för obehörig påtryckning eller "domaren inblandades i tvisten på sådant sätt, att tilltron till hans opartiskhet rubbades. I en del fall kunde det befinnas lämpligt, att domaren hänvisade parterna att sammanträda inför en särskild förlikningsman - t. ex. en ledamot av nämnden - för att om möjligt träffa förlikning. För att grundsatsen om rättegångens koncentration skulle kunna genomföras, erfordrades vidare - yttrade utskottet - bestämda föreskrifter till förhindrande av uppskov med huvudförhandlingen. Eljest förelåge fara att det nuvarande uppskovsväsendet åter vunne insteg. Samtidigt måste emellertid, på sätt i en motion framhållits, tillses, att uteblivande av vittnen, sakkunniga och parter ej finge utgöra hinder för uppskov i syfte att möjliggöra utnyttjande av upplysande processmaterial. Ett tillgodoseende av båda dessa önskemål erbjöde betydande svårigheter. Visserligen torde redan ett muntligt, koncentrerat förfarande i och för sig medföra, att parterna funne med sin fördel förenligt att vid förhandlingen komma personligen tillstädes och därvid medföra all den bevisning de ville åberopa, men det torde dock vara erforderligt, att allvarliga påföljder stadgades för part - liksom för vittne eller annan - som genom förfallolös utevaro eller på annat sätt
