366 Kungl. Nuj:ts proposition nr 5. förorsakade uppskov. Härvid borde bland annat komma under övervägande att ålägga den försumlige skyldighet att gälda alla genom uppskovet föranledda kostnader. Vidare borde föreskrivas, att envar, som kallats till huvudförhandling och bleve hindrad att komma tillstädes, skulle ofördröjligen underrätta domaren härom. Därest det kunde ske utan olägenhet, borde i dylikt fall huvudförhandlingen uppskjutas till dag, då samtliga kallade kunde inställa sig. Större svårigheter mötte vid uppställande av föreskrifter för det fall, att vid huvudförhandlingens början funnes uppenbart, att handläggningen på grund av parts, vittnes eller annans utevaro icke kunde slutföras vid samma rättegångstillfälle. Frågan huruvida i dylikt fall huvudförhandlingen borde i sin helhet uppskjutas eller det tillgängliga materialet upptagas torde icke kunna lösas genom en allmän regel. I flertalet fall torde det visserligen vara lämpligt, att handläggningen uppskötes, men beaktande måste skänkas åt de tillstädeskomnas intresse att icke betungas med onödiga kostnader och besvär. Likartade synpunkter gjorde sig gällande vid bedömande av spörsmålet huruvida, då längre uppskov blivit nödvändigt, handläggningen i dess helhet skulle göras om. En föreskrift om upprepande av förhandlingen torde vara ett av de verksammaste medlen att trygga koncentration i förfarandet. I båda de berörda hänseendena torde viss frihet böra medgivas domstolarna att förfara på lämpligaste sätt. Utskottet uttalade Vidare, att i nära samband med frågan om koncentration i förfarandet stode spörsmålet om skyldighet för parterna att muntligen utföra sin talan. Utan att muntlighet genomfördes vore det icke möjligt att ernå ett koncentrerat förfarande. Utskottet erinrade om departementschefens förslag, att det i regel icke borde vara tillåtet för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor, men att hinder ej borde möta att i fall, då skälig hänsyn till part krävde det, tillåta den som själv utförde sin talan att härför begagna av honom författad skrift. I vissa motioner hade förordats sådan -begränsning av plikten för part att muntligen utföra sin talan, att rätten att uppläsa skriftliga inlagor icke borde betagas honom i de fall, då detta för handläggningens reda kunde vara lämpligt. Enligt utskottets mening borde rätten för parterna att föredraga skrifter hållas inom mycket snäva gränser. Upplåsning av skriftliga inlagor försvårade i hög grad enverksam processledning och minskade domstolens möjligheter att bilda sig en uppfattning om sanningen i målet. Ett åberopande av skriftligt yttrande framtvingade även lätt behov av uppskov för bemötande av däri lämnade uppgifter. Farhågan att den muntliga förhandlingen skulle ställa alltför stora krav på parterna och nödga dem att därvid anlita rättsbildade biträden torde vara i huvudsak ogrundad. Det borde såsom lagrådet erinrat ej förbises, att genom den förberedande förhandlingen tvisteläget så klarlagts och förenklats, att det i flertalet mål ej erbjöde någon svårighet för parten, som i regel bäst kände till de faktiska omständigheterna i målet, att själv muntligen framlägga sin sak. Emellertid kunde undantagsvis fall förekomma, då part, som själv utförde sin talan,
