Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/734

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


368 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. vara av värde att ha en autentisk och godkänd uppteckning av gjorda utsagor. Av än större betydelse är protokollet för ordnande av ett enkelt och billigt förfarande i överrätterna. Behov av protokoll föreligger även för prövning av vissa utanför det egentliga rättegångsförfarandet liggande frågor, såsom om resning, nåd, Villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga. Med hänsyn härtill bör spörsmålet om protokollets omfattning göras till föremål för sorgfälligt övervägande. Härvid synas de av departementschefen angivna riktlinjerna kunna i huvudsak godtagas. Utsagor av vittnen och sakkunniga böra antecknas i protokollet. Detsamma bör gälla om partsutsagor, som avgivas under straffansvar. Parternas eller deras ombuds redogörelser för sakläget torde däremot i allmänhet icke behöva protokollföras. Dessa redogörelser föreligga i regel dokumenterade i protokollet från förberedelsen eller därvid växlade skrifter. Emellertid torde det böra överlämnas åt domaren att avgöra, huruvida en utsaga - liksom en domstolens iakttagelse - är av den betydelse, att uppteckning därav bör ske. Vid reglering av denna fråga bör bland annat beaktas, att i brottmål partsförhör icke äger rum under straffansvar och att med hänsyn härtill behov kan föreligga att i viss utsträckning upptaga parts utsaga i protokollet. I den mån det ej av särskilda hänsyn finnes påkallat böra icke parternas närmare utveckling av sin talan, liksom ej heller deras värdesättning av bevisningen eller utläggning av rättsliga spörsmål, upptagas i protokollet. Beträffande sättet för protokollets förande ansluter sig utskottet till departementschefens uttalande att intet bör underlåtas, som är ägnat att för domstolen underlätta protokollföringen. Detta är såsom departementschefen framhållit så mycket angelägnare, som protokollet bör i huvudsak färdigställas vid själva förhandlingen. För vinnande av detta syfte torde det vara nödvändigt, att rättens ordförande befrias från bestyret med protokollföringen och detta anförtros åt en vid rätten anställd sekreterare. För denne lärer det - särskilt om han besitter färdighet i stenografi - vara möjligt att under handläggningen åstadkomma ett sammanträngt referat av det material, som bör protokollföras. Att ett sådant referat icke i fråga om den språkliga formen och materialets ordnande kan mäta sig med ett först efter förhandlingens slut avfattat protokoll, torde på sätt Svea hovrätt påpekat uppvägas därav, att det bättre följer förhandlingens ofta en smula oregelbundna förlopp. Det uppsatta referatet bör omedelbart uppläsas och, sedan parter och vittnen haft tillfälle att yttra sig däröver, genast justeras. Utskottet anförde vidare, att i ett reformerat förfarande stor vikt måste läggas vid parts personliga medverkan i rättegången. Även om i brottmål skyldighet icke borde åläggas den tilltalade att bidraga till vinnande av upplysning i saken, måste dock krävas, att han, där så erfordrades, vore personligen närvarande vid rätten. I tvistemål borde parts plikt att medverka sträcka sig vida längre; han borde vara skyldig att bidraga till utredningen av sanningen i målet. Parts medverkan finge i dessa mål ett särskilt innehåll, då han på grund av civilprocessens natur i regel ägde disponera ej blott över tvisteföremålet utan även i viss mån över rättegångens gestaltning. Med hänsyn till det anförda måste partens personliga hörande i många fall vara av den största betydelse. Domstolen borde därför ha icke blott befogenhet utan även plikt att, där det funnes lämpligt, kalla part att personligen infinna sig vid rätten, och parts skyldighet att komma tillstädes och bidraga till målets utredande borde göras effektiv genom därför lämpade medel.