Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/735

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 369 Lika med departementschefen ansåg utskottet, att den nu tillämpade grundsatsen om rätt för part att utan anlitande av ombud inför alla domstolar själv utföra sin talan jämväl framdeles borde gälla. Införande av advokattvång, vilket skulle stå i strid med den i vårt land hävdvunna uppfattningen, vore enligt utskottets mening icke påkallat av något verkligt behov. I fråga om villkoren för behörighet att uppträda såsom rättegångsombud anförde utskottet att till stöd för den av departementschefen intagna ståndpunkten, att i överrätt borde få användas endast rättsbildat ombud, hade inom utskottet framhållits, att den förordade nya rättegångsordningen komme att ställa stora krav på ombudens förmåga såväl att förbereda rättegången som att inför domstolen framlägga och belysa det erforderliga processmaterialet. Det finge ej förbises, att de icke rättsbildade sakförarna stundom på grund av bristande juridiska insikter saknade förmåga att tillfredsställande utföra annans talan. Denna brist gjorde sig särskilt gällande i överrätt, där i regel de juridiska frågorna vore av större betydelse. Såsom en modifikation kunde tänkas, att ett icke rättsbildat ombud, som fört parts talan i underrätt, kunde erhålla befogenhet att i fall, då - enligt vad senare i utskottets utlåtande komme att närmare utvecklas - referentföredragning i hovrätten ägde rum, företräda parten jämväl i andra instans. Utskottet anförde vidare: Enligt utskottets uppfattning skulle det ifrågasatta kravet på juridisk utbildning hos ombuden i överrätt understundom kunna medföra olägenheter. I vissa delar av landet finnes endast ringa tillgång till juridiskt bildade sakförare, och då parternas talan vid underrätt i följd härav ofta föres av andra personer, skulle parterna i åtskilliga mål nödgas att vid fullföljd till högre instans byta ombud. En dylik anordning skulle kunna bliva till skada för utredningen och tillskynda parterna ökade kostnader. Ej sällan torde parts talan även i överrätt kunna på tillfredsställande sätt utföras av person utan juridisk examen, som äger kännedom om de särskilda förhållanden, varur målet härrör. Viss fara föreligger även, att införande av monopol för de rättsbildade ombuden skulle komma att medföra en allmän stegring av processkostnaderna. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra förorda, att det medgives part att jämväl i högre instans anlita det ombud, även utan Juridisk examen, för vilket han har förtroende. Detta innebär icke någon eftergift från de krav, som måste ställas på ombuds förmåga att utföra sin huvudmans talan. Ombudet bör sålunda icke blott vara väl insatt i målet utan även äga förmåga att fullständigt och koncentrerat redogöra för huvudmannens uppfattning rörande sakläget och belysa de rättsliga frågor, som kunna uppkomma. Kommissionärer utan kännedom om målet böra, vare sig de avlagt juridisk examen eller icke, hindras att uppträda. Särskilt stora krav bora stallas på ombuden i de fall, då det tillåtes dem att utan föregaende referentföredragning framlägga sina huvudmäns talan. Dessa synPunkter göra sig framför allt gällande i fråga om högsta domstolen, där höga ansprak maste ställas på ombudens kompetens. I regel torde på grund av overrattsprocessens karaktar parterna komma att finna med sin fördel förenligt att i overratterna inställa sig genom rättsbildade ombud. Med hänsyn till saval det allmännas som parternas intresse måste vidare vidsträckt befogenhet givas domstolarna att inskrida mot ombud, som icke äga erforderBihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 5. 24