Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/736

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


370 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Iiga kvalifikationer för sin uppgift. Domstol bör sålunda kunna icke blott avvisa olämpligt ombud utan även betaga sådant ombud rätten att vidare föra annans talan. Beträffande bevisningen förordade utskottet, att fri bevisprövning infördes såväl i den meningen, att allt material, som kunde bidraga till sanningens utforskande, skulle få förebringas och av domaren beaktas, som därutinnan, att han vid värderingen av den framförda bevisningen skulle äga att obunden av legala regler följa sin på allmängiltiga grunder stödda övertygelse. Sålunda borde vittnesjäven borttagas och de av rättstillämpningen redan åsidosatta bestämmelserna om inskränkning i domarens rätt att fritt uppskatta bevisningen även formellt sättas ur kraft. I ett på fri bevisprövning grundat rättegångssystem borde - yttrade utskottet - bland bevismedlen inordnas även utsaga av part. Partens utsaga torde i många fall vara det verksammaste medlet för sanningens utletande. Vid partsförhörets anlitande som bevismedel syntes skillnad böra göras mellan brottmål och tvistemål. I tvistemål borde parts plikt att hålla sig till sanningen inskärpas genom därför lämpade medel. Den av departementschefen förordade anordningen, enligt vilken i detta syfte falsk partsutsaga borde beläggas med straff, hade bestämt avstyrkts i vissa motioner. Utskottet ansåge emellertid de av motionärerna anförda skälen föga bärkraftiga. Deras uppgift att det vore för svensk rätt fullständigt främmande att stadga straff för falsk utsaga måste bero på ett förbiseende av den i 14 kap. 8 § rättegångsbalken givna regeln om straff för den som inför rätta skriver eller talar det han ej vet sant vara, och påståendet, att part i vissa fall kunde äga ett berättigat intresse att ej omtala hela händelseförloppet, syntes utgå från den synnerligen betänkliga principen att en part hade rätt att förneka för honom ogynnsamma omständigheter. Att straff ej borde ifrågakomma, då part av misstag lämnade oriktiga uppgifter, låge i öppen dag. Till frågan under vilka villkor och på vilket skede i rättegången förhör med part under straffansvar skulle användas ansåge sig utskottet i förevarande sammanhang icke behöva taga ställning. Dock ville utskottet framhålla, att förhör med part torde böra anlitas som bevismedel ej blott, såsom processkommissionen föreslagit, då genom övrig bevisning tillförlitlig upplysning ej kunnat vinnas, utan även såsom primärt bevismedel. Rörande formen för parternas hörande under ansvar syntes de av departementschefen ifrågasätta alternativen - antingen att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen med straffansvar eller att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande förhörets karaktär skulle uttryckligen angivas - böra vid det fortsatta arbetet bliva föremål för närmare utredning. Härvid borde även frågan om straffet för falsk partsutsaga upptagas till behandling. Avgivandet av dylik utsaga syntes icke böra jämställas med mened utan beläggas med ett mindre strängt straff. - Beträffande bevisning genom vittnen framhöll utskottet, att den fria bevisprövningen innebure, att de nuvarande vittnesjäven skulle upphöra. Envar, som icke vore part i målet eller intoge ställning av målsägande, syntes kunna