Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 371- höras som vittne. Därvid borde emellertid domstolen taga hänsyn till varje omständighet, som kunde inverka på vittnets trovärdighet, och sålunda även beakta de förhållanden, som nu grundade jäv. , Enligt utskottets mening borde från den allmänna principen om skyldighet för en var, som iakttagit något av betydelse för en rättegång, att på kallelse infinna sig vid domstolen och meddela vad han hade sig bekant i saken stadgas viktiga undantag. Sålunda borde på sätt departementschefeu antytt parts make, föräldrar, barn eller syskon icke kunna mot sitt bestridande förpliktas att avlägga vittnesmål. Ej heller borde vittne vara skyldigt att yppa något, varav skulle framgå, att vittnet eller någon av dess närmare anförvanter begått brottslig eller vanärande handling. Eftergift från vittnesplikten borde även göras för vissa befattningshavare beträffande sådant, som de på grund av sin tjänsteplikt ej borde få uppenbara. Det syntes även böra övervägas, huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse från vittnesplikt kunde stadgas beträffande omständigheter, som meddelats i förtroende. En ovillkorlig skyldighet att yppa även förtroliga meddelanden skulle vara ägnad att störa sammanlevnaden och stundom ställa den enskilde inför svåra inre konflikter. Utskottet biträdde departementschefens mening, att vittne i allmänhet borde bekräfta sin utsaga med ed samt att domstolen i vissa fall borde kunna medgiva edens utbytande mot försäkran på heder och samvete, men uttalade, att denna regel icke borde tillämpas utan undantag. Såsom motionsvis framhållits kunde starka betänkligheter resas mot att höra parts närmaste anförvanter under edsansvar. Att vare sig i tvistemål eller brottmål tillåta parts make, föräldrar, barn eller syskon att avlägga vittnesed eller försäkran och sedermera i händelse av falsk utsaga utkräva straff för mened syntes icke lämpligt. Däremot torde hinder icke möta att i tvistemål utan ed eller försäkran höra dylik person under straffansvar i likhet med vad ifrågasatts beträffande part; i brottmål borde sådan person höras upplysningsvis. Vidare uttalade utskottet, att av grundsatsen om muntlighet i rättegången följde, att vittne skulle avgiva sin berättelse muntligen. Hinder borde dock icke möta för att vittne till stöd för sitt minne anlitade anteckningar eller andra handlingar. Därest skriftlig uppteckning - exempelvis i polisförhörsprotokoll - förelåge av vad vittnet hade sig bekant, borde denna icke få läggas till grund för förhöret. Rörande den närmare utformningen av reglerna om vittnesförhörets anordnande hade - yttrade utskottet - olika uppfattningar gjort sig gällande. Inom utskottet hade sålunda uttalats, att det borde ankomma på parterna eller deras ombud att handha vittnesförhöret. Härigenom skulle domaren lättare kunna bevara sin opartiska ställning och bibehålla översikten över förhandlingen. Det kunde i regel antagas, att parterna bättre än domaren kände till vad vittnet hade sig bekant i saken. Förstnämnda synpunkt gjorde sig särskilt gällande i brottmålen, där domaren genom att utfråga vittnena lätt kunde få sken av att främst vilja få den tilltalade fälld. I kraft av sin processledning borde domaren hindra olämplig behandling av vittnena, liksom han
