Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/743

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 377 skulle äga att av eget initiativ förordna om bevisningens förnyande i erforderliga delar, samt att i de grövre brottmålen all bevisning, som vore av betydelse för målet i dess fullföljda skick, borde oberoende av parts yrkande därom ånyo förebringas - hade i olika motioner gjorts gällande dels att jämväl i de grövre brottmålen förnyad bevisupptagning borde äga rum allenast då part gjorde framställning därom eller domstolen eljest funne det påkallat, och dels att, då i hovrätt erfordrades förnyat upptagande av bevisningen, målet lämpligen kunde återförvisas till hovrätten. Lika med departementschefen funne utskottet riktigt, att i hovrätt bevisningen finge förebringas genom åberopande av det i underrätten förda protokollet samt att domstolen allid borde äga förordna, att bevisningen skulle i erforderliga delar ånyo omedelbart förebringas. Däremot kunde utskottet icke förorda, att rätt tillerkändes part att under alla förhållanden åter förebringa sin bevisning. Därigenom skulle part erhålla möjlighet att i onödan framtvinga ett upprepande av underrättsförfarandet med därav följande tidsförlust och kostnader ej blott för det allmänna utan även för motparten, vittnen med flera. Det borde därför läggas i domstolens hand att pröva, huruvida behov av förnyad bevisupptagning förelåge. Dessa regler borde gälla även för de grövre brottmålen. En förnyad bevisupptagning i dylika mål skulle ofta utan att medföra någon egentlig nytta tynga domstolens arbete och medföra betydande kostnader för statsverket-. Jämväl i dessa mål borde det därför bliva beroende på domstolens avgörande, huruvida bevisningen skulle framläggas omedelbart eller förmedlas genom protokoll. Att för bevisupptagning återförvisa mål till underrätten torde i regel vara mindre lämpligt. Utskottet anförde vidare, att även i hovrätt grundsatsen om offentlighet i hovrätten borde tillämpas. Detta borde gälla vare sig muntlig förhandling ägde rum eller icke. En sådan ordning torde vara ägnad att bryta hovrätternas nuvarande isolering och stärka förtroendet till deras rättsskipning. Vid behandlingen i riksdagen av utskottets utlåtande såvitt angår förfarandet i hovrätt godkände andra kammaren utlåtandet. Jämväl i första kammaren godkändes utlåtandet, dock med den ändring som föranleddes av att kammaren godkände följande uttalande: "parter i vissa mål böra ej enligt författningen mot sin vilja alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering med åtföljande omkostnader." l fråga om fullföljdsriitten till högsta domstolen anslöt sig utskottet till departementschefens mening, att den av processkommissjonen föreslagna begränsningen av högsta domstolens prövning till rättsfrågan vore mindre lämplig. En sådan begränsning, varigenom den enskildes intresse att erhålla ett rättvist avgörande i viss mån finge träda tillbaka för önskemålet att bevara rättsenheten, skulle enligt utskottets mening i många fall, särskilt i brottmål, kunna leda till stötande resultat och torde vara främmande för den i vårt land härskande rättsuppfattningen. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga en bestämd gräns mellan rätts- och bevisfråga skulle antagligen högsta domstolen i ej ringa omfattning nödgas syssla med det rent formella spörs