385 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. På denna punkt avgåvo tio av utskottets ledamöter reservation. Enligt reservanternas mening förtjänade de mot tanken på införande av nämnd i rådhusrätterna framställda anmärkningarna så till vida beaktande, att det icke borde komma i fråga att i samma utsträckning som på landet låta lekmän medverka i rättsskipningen i städerna. Att helt utesluta lekmannadeltagande i stadsdomstolarna torde emellertid icke vara välbetänkt. Lekmännen tillförde domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom. Deras i vissa fall friare uppfattning kompletterade på ett lyckligt sätt ämbetsdomarnas mera juridiska synpunkter, och framför allt vore lekmännens deltagande ägnat att stärka den allmänna tilliten till rättsskipningen. Lekmännens deltagande vore av särskilt värde i brottmålen. Med hänsyn till de grannlaga avgöranden, som vore förenade med straffrättsskipningen, vore det särskilt angeläget att på detta område trygga allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Härtill komme, att i dessa mål möjligheterna för ett verksamt deltagande från lekmännens sida vore betydligt större än i andra mål. Saksammanhanget vore i regel enklare och av mera allmänt intresse; bevisningsoch andra omdömesspörsmål intoge ofta ett betydande rum, och särskilt straffmätningsfrågorna ägnade sig väl för lekmännens medverkan. På grund av vad sålunda anförts ansåge reservanterna, att jämväl vid rådhusrätterna nämnd borde deltaga i handläggningen av brottmål. Dock syntes, såsom departementschefen även torde ha avsett, nämnds medverkan kunna undvaras i fråga om ringare brottmål. Var gränsen skulle dragas borde bliva föremål för ytterligare undersökning. Särskilt angelägen syntes medverkan av lekmän vara då fråga vore om brott, förövat av person under aderton år. Vad anginge sättet för nämndens infogande i stadsdomstolarna ansåge reservanterna det vid sidan om den av departementschefen föreslagna anordningen jämväl böra undersökas, huruvida icke nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna, så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradsrättens. Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren utskottets utlåtande, varemot andra kammaren biföll reservationen. Beträffande hovrätterna framhöll utskottet, att en nödvändig förutsättning för anordnande av muntlig förhandling i andra instans vore, att hovrätterna bleve lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Enighet torde ock råda därom, att i detta syfte en uppdelning borde ske av de båda större hovrätterna. Däremot hade delade meningar kommit till synes rörande frågan huru långt denna uppdelning borde fullföljas. Medan processkommissionen ansett lämpligast, att hovrätternas antal bestämdes till lägst sju och högst nio, borde enligt departementschefens förslag antalet icke överstiga sju eller sättas lägre än fem. I en motion hade förordats, att antalet hovrätter bestämdes till nio. Enligt utskottets mening borde för vinnande av önskemålet om hovrätternas lättillgänglighet antalet hovrätter vara jämförelsevis stort. Härigenom underlättades även den hovrätterna åliggande uppsikten över rättsskipningen vid underrätterna. En alltför stark uppdelning av hovrätterna
