Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 387 vore dock förenad med vissa olägenheter. Kostnaderna för ett stort antal hovrätter skulle bliva högst betydande. Vidare borde hovrätternas jurisdiktionsområden vara så stora, att arbetsuppgifterna bleve tillräckligt allsidiga och intresseväckande. Genom att hovrätterna icke gjordes alltför små undvekes den fara för ensidighet och begränsning, som följde av tvånget att under små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger, och underlättades en god rekrytering. Med ett mindre antal hovrätter ökades även möjligheterna att bevara enheteni rättstillämpningen. Efter övervägande av sålunda anförda omständigheter hade utskottet ansett sig kunna biträda departementschefens mening, att antalet hovrätter borde bestämmas till lägst fem och högst sju. Vid en uppdelning av hovrätterna borde emellertid stor försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen påkallades. Uppenbarligen måste en hovrätt inrättas i Norrland, och starka skäl syntes även tala för att en hovrätt förlades till Göteborg. I fråga om departementschefens förslag om hovrättsting ansåg utskottet beaktansvärda skäl tala för att möjlighet bereddes hovrätt att sammanträda å annan plats än förläggningsorten. Vid handläggning av stora mål med omfattande vittnesbevisning torde det ofta underlätta utredningen och medföra en avsevärd besparing, att hovrätten sammanträdde å ort, där parter och vittnen funnes. Behov härav torde särskilt framträda i de grövre brottmålen, när hovrätten funne bevisningens upprepande erforderligt för målets avgörande. Vad angår antalet ledamöter på varje avdelning i hovrätt anslöt sig utskottet till departementschefens förslag, att det domföra antalet borde sättas till fyra. Utskottet framhöll angelägenheten, att även i hovrätterna vikariatsystemets tillämpning begränsades. I anledning av vad departementschefen yttrat rörande förslaget att vid hovrätterna eller vissa av dem inrätta särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare samt att låta hovrätten såsom första instans upptaga vissa grupper av viktiga mål, uttalade utskottet - som fann uppslaget att göra hovrätterna till första instans beträffande vissa mål icke böra fullföljas - att det dock syntes böra övervägas, huruvida inom hovrätterna någon längre gående specialisering än den nu förekommande kunde vara önskvärd. I anledning av departementschefens förslag om införande av nämnd 1 hovrätt i de grövre brottmålen anförde utskottet, att på denna fråga kunde i huvudsak anläggas de synpunkter, som tidigare berörts vid behandling av spörsmålet om nämnd i rådhusrätt. Mot införande av hovrättsnämnd kunde dessutom åberopas vissa ytterligare invändningar av såväl principiell som praktisk art. Att närmare ingå härpå ansåge utskottet emellertid icke vara erforderligt. Då utskottet avstyrkt anordnande av nämnd i rådhusrätt, kunde inrättande av nämnd i andra instans icke tillstyrkas. På denna punkt avgåvo elva av utskottets ledamöter reservation, i vilken uttalades, att de skäl, som anförts för deltagande av nämnd i rådhusrätt vid handläggning av brottmål, kunde åberopas även för anlitande av nämnd i hovrätt, när fråga vore om en förnyad bevisprövning på grundvalen av inför
