444 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. manhang kunna ock komma under övervägande sådana ändringar i organisatoriskt hänseende, som kunna nedbringa statsverkets kostnader. Behovet av en rättegàngsreform. Det svenska rättegångsväsendet vilar alltjämt i stort sett på de grunder, som fastställts genom rättegångsbalken i 1734 års lag. Beträffande särskilda delar ha visserligen lagändringar kommit till stånd, men dessa ändringar ha icke rubbat grunddragen i vårt rättegångsväsen. Att processordningen i viktiga hänseenden är behäftad med bristfälligheter torde numera knappast vara föremål för delade meningar. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har ock frågan om en allmän rättegångsreform i olika sammanhang ingående dryftats. Då förslag om tillsättandet av en processkommission för omarbetning av rättegångsbalken och därtill hörande författningar först framlades för 1909 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen bland annat, att den huvudsakliga orsaken till reformarbetets avstannandei slutet av 1800-talet måste sökas däri, att det beståendes brister då ännu icke nog allmänt och livligt uppfattats och att man i allt fall torde föreställt sig, att de kunde genom mindre radikala åtgärder undanröjas; i båda dessa hänseenden torde de gångna årens erfarenheter ha åstadkommit en väsentlig förändring. Visserligen avslogs förslaget av riksdagen, som ansåg det olämpligt att vid sidan av lagberedningen tillsattes ytterligare en omfattande institution för lagarbetet, men riksdagen förklarade sig icke kunna annat än instämma i den av departementschefen uttalade uppfattningen, att för vinnande av ökad säkerhet och snabbhet i rättsskipningen en genomgripande reform av vårt rättegångsväsen vore högeligen av behovet påkallad. Vid 1911 års riksdag, då frågan återkom och ledde till positivt beslut från riksdagens sida, framhöll statsutskottet ytterligare vikten av att en dylik reform inom den närmaste framtiden komme till stånd. Processkommissionen uttalade efter en ingående utredning, att de allvarliga och djupgående brister, som vidlådde rättegångsväsendet, icke kunde avhjälpas genom smärre reformer. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en ingående granskning och revision stode en verklig förbättring att vinna. I de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena av domstolar och andra myndigheter samt enskilda sammanslutningar ha allmänt framhållits bristerna i gällande rättegångsordning och betonats vikten av att en reform på detta område komme till stånd. Särskilt starkt har detta kommit till uttryck i advokatsamfundets yttrande, vari framhållits, att det för närvarande i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet, bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer än som vore rimligt och försvarligt. Från rättsvetenskapligt håll har uttalats, att bristerna vore av den art, att de måste föranleda en omfattande omarbetning av vår rättegångslag, och att denna måste gälla även talrika andra processrättens delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning och organisation. Lagrådet framhöll 1928, att det vore nödvändigt att gripa
