Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/811

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 445 sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga missförhållanden ovillkorligen vore dömda att väsentligen misslyckas och endast kunde förhala det angelägna verket; arbetet på en allmän reform borde därför utan uppskov fullföljas. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform framhöllos, efter en ingående granskning, bristerna i nuvarande rättegångsordning. På hemställan av det särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisats, uttalade riksdagen, att en i vissa hänseenden genomgripande reform av vårt rättegångsväsen borde komma till stånd samt att med hänsyn därtill arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhänger borde utan dröjsmål upptagas. I sitt utlåtande över processlagberedningens förslag har lagrådet uttalat, att lagrådet även vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning kunde obetingat ansluta sig till uppfattningen, att en allmän rättegångsreform vore av behovet påkallad och borde utan dröjsmål komma till stånd. Den omfattande utredning angående bristerna i gällande rättegångsordning, som under det långvariga arbetet på en processreform åvägabragts, ger vid handen, att de allvarligaste bristfälligheterna vidlåda själva förfarandet i de olika instanserna. Vad angår processen i underrätt är otvivelaktigt bristen på koncentration en av de största svagheterna. Denna brist, som sammanhänger med det rådande uppskovsväsendet, bidrager till långsamheten i rättsskipningen och utgör framför allt en fara för rättsskipningens säkerhet. Kravet på säkerhet innebär, att domen skall i så stor utsträckning, som överhuvud är möjligt, vara ett uttryck för det materiellt och icke blott formellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet är, såsom lagrådet tidigare framhållit, att förfarandet är anordnat på sådant sätt, att domstolen erhåller en möjligast fullständig, överskådlig och verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksammanhanget. Härför erfordras en uttömmande utredning, som klart belyser sakuppgifternas verkliga innebörd och räckvidd samt de förebragta bevisens tillförlitlighet. Det nuvarande förfarandet kan icke anses fylla detta krav. Handläggningen är, särskilt i de större målen, uppdelad på ett flertal rättegångstillfällen, ofta skilda av lång tids mellanrum. Detta föranleder en ofta godtycklig uppdelning av förhandling och bevisföring. Materialet förelägges domstolen styckevis, och det råder brist på reda och planmässighet i rättegångens utförande. Ofta precisera parterna icke från början noga sin ståndpunkt utan detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något samlande av bevisningen till ett och samma tillfälle förekommer vanligen ickefi Särskilt i fråga om vittnesbevisningen medför detta, såsom framhållits i lagrådets yttrande 1928, allvarliga olägenheter. Vittnen om samma tilldragelse inkallas ofta till olika sammanträden och höras ej sällan utan att partema äro personligen närvarande. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda