44Ö Kungl. Maj:ts proposition nr 5. vittnesberättelser kan ofta föranleda part att vid senare rättegångstillffälle jämka, förklara eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter ivittnesmålen komma i följd härav att kvarstå, viktiga uppgifter som skulle stått till buds komma ej fram, och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt. Den bristande koncentrationen samt den omständigheteri, att parternas sakframställningar och deras närmare utveckling av sin talan ofta sker i skriftlig form, medför stora svårigheter för domaren att överskåda materialet och förhindrar en verksam processledning från hans sida. Lekmännens deltagande i rättsskipningen blir också i hög grad försvårat. De nu angivna bristerna i förfarandet gälla i främsta rummet tvislemålen och göra sig icke i samma grad kännbara med avseende å brottmålen. I dessa är förfarandet, särskilt beträffande mål angående grövre brott, där en förberedande undersökning ägt rum genom polis- och åklagarmyndigheternas försorg och där den tilltalade är häktad, i allmänhet mera koncentrerat. Jämväl i dylika mål är emellertid handläggningen understundom fördelad på flera rättegångstillfällen, vilket förhållande sammanhänger med gällande bestämmelser om tiden för hållande av rannsakning med häktad. Även andra olägenheter göra sig gällande med avseende å brottmålen. Den förberedande undersökningen är endast högst ofullständigt reglerad i lag. Såsom riksdagen uttalat medför avsaknaden av bestämmelser i detta ämne visserligen för polis och åklagare möjlighet till ett smidigt tillvägagångssätt men innebär samtidigt en viss fara. Å ena sidan kan bristen på fasta gränser för myndigheternas befogenhet medföra vådor för den enskildes säkerhet och utredningens opartiskhet. Dessa vådor bliva än större därigenom, att det vid förundersökningen upprättade protokollet stundom lägges till grund för protokollföringen vid domstolen och därmed även för domstolens avgörande i målet. Å andra sidan kan saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande och beivrande av brott. Handläggningen vid domstol av de grova brottmålen äger ej sällan ett så starkt inkvisitoriskt drag, att domstolens opartiskhet eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet råkar i fara. En prövning omedelbart på grund av det material, som enligt nyss angivna grunder förebringas inför domstolen, är tydligen icke möjlig. I de ej sällsynta fall, då en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, är en dylik omedelbar prövning uppenbarligen utesluten. Men även i andra fall kan med hänsyn till den långa tid, som en rättegång ofta pågår, och det oordnade skick, vari materialet förelägges domstolen, domaren icke hålla i sitt minne vad som förekommit, så att han omedelbart därpå kan grunda sin dom. I följd härav måste processmaterialet återgivas i ett protokoll, och det är uteslutande vad som influtit i protokollet som lägges till grund för domen. Såsom uttalats av riksdagen kan emellertid protokollet giva endast en ofullständig bild av det verkliga händelseförloppet; detta gäller särskilt viktiga delar av bevismaterialet. Härtill kommer, att protokollen, vilka understundom upprättas lång tid efter handläggningen och utan att parterna äga möj
