Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/813

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 447 lighet att verksamt kontrollera protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. - " En allvarlig brist i det nuvarande rättegångsförfarandet utgör vidare. det föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befmlra sig. I princip gäller alltjämt den legala bevisteorien, enligt vilken vissa sasom otillförlitliga betraktade bevis uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren är sålunda begränsad i sin prövning av vad i målet skall hållas för sant. Visserligen har en del av den legala bevisteoriens regler genom praxis så småningom kommit att undergå betydande jämkningar, men de alltjämt kvarstående föreskrifterna om vittnesjäven avskära i stor utsträckning domstolen; från upplysningar just från deras sida, som bäst känna de faktiska omständigheterna i saken. Den i många fall ytterst värdefulla kunskapskälla, som parternas personliga avhörande utgör, kommer i alltför ringa utsträckning till användning såsom medel till sanningens utforskande. Med undantag för de grövre brottmålen kallas parterna endast sällan att komma personligen tillstädes. Verksamma medel saknas ock att förmå dem att i sina utsagor hållasig till sanningen. En brist med avseende på bevisningen är även, att bestämmelser saknas om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete skriftliga handlingar, som äga betydelse för utredningen. De brister, som sålunda vidlåda underrättsförfarandet, göra sig i än högre grad kännbara beträffande rättegången i överrätterna. Visserligen har den långsamhet, som tidigare kännetecknat överrättsprocessen och som haft sin grund i uppkommen arbetsbalans, numera väsentligen avhjälpts. Men de brister i fråga om utredningens tillförlitlighet, som föreligga beträffande första instansen, framträda än skarpare i överrätterna. Förfarandet är i hovrätterna vanligen och i högsta domstolen alltid rent skriftligt. Överrätterna äro för sitt bedömande av målen i regel helt hänvisade till det i underrättsprotokollen och parternas inlagor återgivna materialet. Domstolen har sålunda föga möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen, och även för parterna erbjuder det ofta betydande svårigheter att genom förebringande av nytt material giva en annan bild av saksammanhanget. De högre instansernas domare måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över förhandlingar, som de ej själva övervarit. På sätt framhållits av såväl lagrådet som riksdagen återverkar detta även på underrätterna såtillvida, att det medför obenägenhet hos dessa att i sina avgöranden taga hänsyn till annat än det som kommit till tydligt uttryck i protokollet. Förutom i fråga om de nu antydda bristerna i förfarandet framträder behovet av en reform även beträffande andra till processrätten hörande områden. Det torde vara allmänt erkänt, att vår nu mer än tvåhundra år gamla rättegångsbalk icke tillgodoser de nya behov, som sedan dess tillkomst framträtt. Vissa institut, såsom laga domstol, rättegångsomhud, tredje mans deltagande i rättegång, omröstning, rättegångskostnad och tredskodom äro endast ofullständigt reglerade; å andra områden saknas helt bestämmelser, såsom i fråga om säkerhetsåtgärder i rättegång.