448 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Reformens omfattning. Att för avhjälpande av de nu antydda bristerna en reform av vårt rättegångsväsen är nödvändig och icke kan undanskjutas, kan enligt min mening icke vara föremål för tvekan. Rörande omfattningen av en sådan reform ha under utredningsarbetets gång olika meningar gjort sig gällande. Processkommissionen ansåg, att bristerna i rättegångsväsendet hänförde sig såväl till organisationen av domstolarna och övriga rättsskipningsorgan som till själva förfarandets gestaltning samt att reformen därför borde omfatta såväl organisationen som proceduren. I fråga om domstolsorganisationen innebar kommissionens förslag bland annat, att rättsskipningen i städerna skulle förstatligas och att för underrätterna, som kunde vara gemensamma för land och stad, skulle anordnas så stora jurisdiktionsområden, att inom domstolen kunde genomföras en fördelning av arbetet efter dess beskaffenhet. Underrätten, i förslaget benämnd lagmansrätt, skulle i tingslag, som omfattade landsbygd och stad eller endast landsbygd, bestå av lagfaren ordförande och nämnd. I tingslag, som omfattade endast stad, skulle lagmansrätten i tvistemål utgöras av en lagfaren ensamdomare och i brottmål av en domare och nämnd, dock att mindre brottmål i vissa fall skulle handläggas utan nämnd. De nuvarande hovrätterna skulle uppdelas å ett antal av sju till nio, förlagda till olika orter inom landet. Det domföra antalet ledamöter i hovrätt skulle utgöra tre. Vid handläggning och avgörande av grövre brottmål skulle jämväl i hovrätten nämnd medverka. Enligt 1931 års proposition skulle däremot reformen erhålla en mera begränsad omfattning. Sålunda framhöll departementschefen, att bristerna i vårt nuvarande rättegångsväsen mindre vore att söka i själva organisationen än i rättegångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Om man läte reformen i första hand gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsades såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet och vore ägnade att bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. Enligt de i propositionen framlagda huvudgrunderna för rättegångsreformen lämnades domstolsorganisationen i det väsentliga oberörd. Till stöd för en dylik begränsning av reformen åberopades också, att de organisatoriska förändringar, som tidigare ifrågasatts, vore av den omfattande och på olika områden djupt ingripande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid. En sådan utveckling vore ur olika synpunkter i hög grad att beklaga. Bristerna i det nuvarande förfarandet vore dock så djupgående och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säkerhet, att med en reform icke borde anstå längre än som nödvändigt betingades av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av organisationen talade också, att en sådan omläggning alltid måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya arbetsuppgifter, som komme att åvila domstolarna.
