Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/816

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


450 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad. I fråga om bevisningen skall grundsatsen om den fria bevisprövningen tillämpas. Denna innebär såväl att någon begränsning ej uppställes i fråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande, som ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen icke är bunden av legala regler. Mellan denna grundsats och de nyss antydda principerna för förhandlingen råder ett intimt samband. Genomförande av den fria bevisprövningen förutsätter ett koncentrerat, muntligt förfarande. De nu berörda grundsatserna för förfarandet och deras närmare utformning ha under utredningsarbetet varit föremål för ingående överväganden. I stort sett torde numera råda enighet i dessa frågor. Riksdagen har, såsom framgår av det föregående, anslutit sig till förslaget om genomförande av ett på nämnda grundsatser byggt förfarande. I processlagberedningens förslag ha principerna närmare utformats. Lagrådet har i sitt utlåtande över förslaget anfört, att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej borde rubbas utan synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämde också med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning kunde lagrådet obetingat ansluta sig till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Vid övervägande av de sålunda framställda grundsatserna för förfarandet har även jag kommit till den uppfattningen, att de i allt väsentligt böra godtagas. I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla, att genomförandet av dessa grundsatser ingalunda innebär någon nyhet för svenskt rättsväsen. I äldre tider var all rättegång muntlig. Parter och andra, som skulle avgiva utsagor, företrädde och yttrade sig muntligen inför den menighet eller de andra lekmän, som utgjorde den dömande rätten. Förhandlingens muntlighet och koncentration ha varit förhärskande långt in i nyare tid. Först så småningom, genom utvecklingen av en kår av juridiskt bildade ämbetsmannadomare, rättsmedlens organiserande och ett därmed följande vidsträcktare bruk av dem, inträdde en brytning med de äldre principerna; det muntliga anförandet ersattes alltmer av skriftliga framställningar, och en följd härav var koncentrationens uppgivande. En anordning av domstolsförfarandet i enlighet med grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentration innefattar sålunda en anknytning till äldre svenska rättstraditioner. Lagrådet har i sitt utlåtande över processlagberedningens föršlag givit sitt erkännande åt det sätt, varpå beredningen i lagtext utformat de uppdragna grundlinjerna och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under det föregående arbetet lämnats åsido. Som allmänt omdöme kan jag ansluta mig till detta uttalande av lagrådet. I samband med behandlingen av de anmärkningar, som lagrådet på vissa punkter framställt, skall jag