Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/821

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 455 äger den misstänkte eller hans försvarare rätt att erhålla avskrift av förundersökningsprotokollet. Det torde sålunda vara väl sörjt för att den misstänkte före huvudförhandlingen erhåller kännedom om det material åklagaren ämnar åberopa. I de fall, då den misstänkteeller hans försvarare är närvarande vid förhör, äger han framställa frågor till den som höres. Att denna befogenhet såtillvida begränsas, att frågor få framställas blott i den ordning undersökningsledaren bestämmer, torde vara nödvändigt för att förhöret skall kunna fullföljas på ett ändamålsenligt sätt och störande avbrott undvikas. Vad angår protokollet från förundersökningen stadgar förslaget, att utskrift därav skall, då åtalet väckes eller så snart ske kan därefter, tillställas rätten. Såsom motiv för denna bestämmelse anför beredningen, att protokollet måste vara tillgängligt för att rätten skall kunna bedöma, vilken bevisning som erfordras, och utfärda kallelser i enlighet härmed. Särskilt vore protokollet av betydelse för avgörande av huruvida sakkunnig skall anlitas. Rättens ordförande borde även taga del av protokollet, så att han kunde på lämpligt sätt ordna och leda huvudförhandlingen. I vad mån han eller andra ledamöter av rätten borde närmare studera materialet från förundersökningen, borde bliva beroende av domarens eget omdöme. Kännedom om materialet möjliggjorde för honom att i förväg sätta sig in i de rättsliga spörsmål, som förekomme i målet. Å andra sidan finge han icke bliva så bunden av detta material, att han grundade sitt avgörande härå eller ginge till huvudförhandlingen med förutfattad mening. Liknande synpunkter ha anförts av processkommissionen. I förslaget stadgas vidare, att skriftlig uppteckning av utsaga, som någon avgivit inför åklagare eller polismyndighet, icke får åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må medgivas. Detta stadgande avser det fall, att den som avgivit utsagan icke är närvarande vid förhandlingen. Det angivna undantaget från förbudet gäller dels då huvudförhandling hålles, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke kommit tillstädes, och dels då annan, som hörts vid förundersökningen, är död eller svårigheter möta för hans inställelse vid rätten eller hans hörande skulle onödigt fördyra rättegången eller parterna vitsorda uppteckningens riktighet. Då målsäganden eller den tilltalade höres vid huvudförhandlingen, får enligt förslaget uppteckning av hans utsaga vid förundersökningen icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret inför rätten avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig. Liknande bestämmelse gäller beträffande vittne. Slutligen innebär förslaget, som redan nämnts, att domen får grundas endast å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Vid min granskning av förslaget i denna del har jag lika litet som lagrådet funnit anledning till någon principiell erinran mot detsamma. - De närmast från åklagarhåll uttalade farhågorna för att förslagets regler i nu förevarande amne icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv utredning maste enligt min mening anses överdrivna. Enligt förslaget er