Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/822

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


456 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. hålla undersökningsmyndigheterna i många fall ökade befogenheter i förhållande till vad nu gäller. Sålunda regleras befogenheten att till förhör hämta personer, vilkas hörande är erforderligt för utredningen, ett ämne varom för närvarande bestämmelser saknas. Att vissa begränsningar härutinnan måste uppställas, liksom ock i fråga om den tid, under vilken den hörde är skyldig att stå till förfogande för ändamålet, synes mig uppenbart. De bestämmelser, som i förslaget upptagits om den misstänktes rätt att anlita försvarare och att före huvudförhandlingen taga del av förundersökningsmaterialet, torde vara nödvändiga för att bereda den misstänkte erforderligt skydd och kunna icke anses obehörigen inkräkta på myndigheternas rörelsefrihet. Beredningens förslag i nu angivna hänseenden står ock i överensstämmelse med de av riksdagen antagna grunderna för rättegångsreformen, och jag saknar anledning att i någon väsentligare mån frångå förslaget härutinnan. På vissa punkter kunna dock jämkningar ifrågasättas; jag återkommer härtill vid behandlingen av de anmärkningar lagrådet framställt angående de särskilda paragraferna i förslaget. Från såväl domar- som advokathåll har slutligen den meningen kommit till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare och ej, såsom enligt förslaget, enbart rätten. I anledning härav må framhållas, att denna fråga sammanhänger därmed, att häktning enligt förslaget icke såsom för närvarande innebär anställande av åtal utan reglerats såsom ett i förhållande till åtalet självständigt institut. För ernående av koncentration av domstolsförfarandet måste förundersökningen som regel vara avslutad före åtalets väckande; i följd härav kan häktningen ofta komma att bestå under jämförelsevis lång tid, innan målets behandling vid rätten vidtager. Det torde icke råda någon meningsskiljaktighet därom att vid sådant förhållande häktningsfrågan bör på ena eller andra sättet underkastas rättens prövning. Såsom beredningen erinrat äro härvid olika möjligheter tänkbara: antingen att låta häktningsbeslut ankomma på åklagare, varefter beslutet inom viss kortare tid underställes rättens prövning, eller att stadga, att beslut om häktning alltid skall meddelas av rätten. Enligt beredningens mening förelåge icke någon mera väsentlig skillnad mellan dessa båda anordningar; det av beredningen föreslagna systemet innebure icke heller någon större saklig olikhet mot vad för närvarande gäller. Med hänsyn till den ingripande betydelse en häktningsåtgärd har för den misstänkte, har beredningen ansett det för honom medföra större trygghet att beslut därom ankomme på rätten. Beredningen har såsom obefogad avvisat den stundom uttalade farhågan, att rätten vid målets behandling skulle känna sig bunden av ett tidigare meddelat häktningsbeslut. Jag har icke ansett mig ha anledning att frångå förslaget, som ock på denna punkt av lagrådet lämnats utan erinran. Hovrätt som första instans i vissa mål. Beredningens förslag bibehåller liksom tidigare förslag i princip den nuvarande ordningen med tre instanser. Huvudregeln är alltså betraftande alla