Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 455 otvivelaktigt stora praktiska svårigheter. Att beredningen funnit en i stort sett tillfredsställande medelväg bestyrkes i viss mån av de statistiska uppgifterna. Tydligt är att en utvidgning av nämndens medverkan i den omfattning, som förordats av två av lagrådets ledamöter, skulle erbjuda stora praktiska svårigheter, särskilt för de större rådhusrätternas del. Aven om i dessa ledamöters yttrande får inläggas den innebörden, att medverkan av nämnd skulle ifrågakomma endast i mål angående brott, varå frihetsstrafi kan följa, medför dock, såsom statistiken utvisar, förslaget en utökning till minst det dubbla av antalet mål, vari nämnd skall deltaga; den lättnad, som förslaget avser att bereda genom begränsning av nämndemännens antal i mål angående mindre grovt brott, torde icke uppväga de med anordningen förenade olägenheterna. För behovet av densamma ur straffrättsskipningens synpunkt ha ej heller anförts några särskilda skäl; den synes huvudsakligen ha föranletts av rent organisatoriska synpunkter. Jag anser mig alltså icke kunna biträda det framförda förslaget. Även med denna utgångspunkt kvarstår frågan om rådhusrättens sammansättning. Vid denna frågas bedömande måste beaktas, att rådhusrätt i sin vanliga sammansättning består av flera lagfarna ledamöter; avvikelsen från häradsrättens sammansättning föreligger redan i detta förhållande. Några sakliga skäl för ett försvagande av det lagfarna elementet i domstolen särskilt vid behandlingen av de grövre brottmålen torde knappast föreligga. Jag ansluter mig alltså även i denna del till beredningens förslag. I detta sammanhang torde också böra upptagas frågan om nämndens ställning i förhållande till det lagfarna elementet i domstolen. Enligt beredningens förslag kräves, såsom framgår av 29 kap. 3 §, enhällighet inom nämnden för det fall, att nämndens mening ej omfattas av någon av de lagfarna ledamötema; har däremot nämnden anslutit sig till samma mening, som uttalats av någon av de lagfama ledamöterna, gäller som för häradsrätt, att en majoritet av sju nämndemän är tillräcklig. Mot detta stadgande har lagrådet framställt erinringar. Med åberopande av lagrådets yttrande över en motsvarande bestämmelse i processkommissionens förslag framhåller lagrådet, att det icke syntes betryggande mot olyckliga misstag, att en friande majoritet av fackdomare överröstades av en fällande kollega i förening med viss pluralitet i nämnden. Även från andra håll har som ett önskemål framhållits, att en enhetlig omröstningsregel måtte genomföras. På sätt lagrådet hemställt anser jag, att i rådhusrätt alltid bör krävas enhällighet inom nämnden för att dess mening skall gälla. Aven beträffande överrätterna har fråga uppkommit om lekmäns deltagande. Processkommissionen framhöll i sitt betänkande, att ur praktisk synpunkt mötte avsevärda svårigheter att ordna ett lekmannadeltagande i samma omfattning som i underrätterna; kostnaderna skulle ock bliva betydande. Med hänsyn härtill ansåg processkommissionen, att lekmäns deltagande i hovrätternas rättsskipning borde begränsas till brottmål, vari fråga kunde uppkomma om den tilltalades fällande till straffarbete eller till fängBihang till riksdagens protokoll 1942. I saml. Nr 5. 30
