456 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. else i mer än sex månader. Vid sin granskning av kommissionens betänkande framhöll lagrådets flertal, att då det i detta fall vore fråga om något nytt och alldeles oprövat, borde man åtminstone tillsvidare stanna vid en avsevärt snävare gräns än kommissionen tänkt sig; en av lagrådets ledamöter avstyrkte helt kommissionens förslag. I 1931 års proposition erinrades, att med den ståndpunkt propositionen intagit i fråga om bevisprövningen såsom en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift behovet av nämnd i överinstansen gjorde sig mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån utgjorde dock de grova brottmålen, i vilka propositionen förordade att liksom vid underrätten bevisningen alltid skulle omedelbart förebringas inför domstolen. Även i fråga om nämnds medverkan i hovrätt stannade riksdagens kamrar vid olika beslut. Första kammaren biträdde utskottets avstyrkande hemställan, medan andra kammaren anslöt sig till en till förmån för propositionen avgiven reservation. I beredningens förslag upptages icke för något fall medverkan av nämnd i hovrätt. Till stöd för sin uppfattning framhåller beredningen, att nämndens medverkan icke vore av samma betydelse i andra som i första instans. Propositionens ståndpunkt, att i grova brottmål bevisningen alltid skulle förebringas omedelbart, hade icke vunnit anslutning vid riksdagens behandling av denna fråga, och beredningens förslag upptoge ej heller någon skillnad i detta hänseende mellan grova brottmål och andra mål. Då nämnden hade sin största betydelse vid uppskattning av den bevisning, som förebringades omedelbart, förfölle därmed enligt beredningens mening i viss mån ett av huvudskälen för nämndens medverkan. På grund härav och med hänsyn till de stora praktiska olägenheter, som vore förenade med nämnds medverkan i hovrätt, har beredningen ansett sig icke böra framlägga förslag därom. Beredningens ståndpunkt till denna fråga har lämnats utan erinran av lagrådet, och även jag finner, särskilt ur kostnadssynpunkt, övervägande skäl tala för densamma. Till frågan om nämndemans rätt till ersättning återkommer jag vid behandlingen av rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser. Jag kommer härefter in på frågan om Reformens ekon omiska verkningar. Allmänna utgångspunkter. Denna fråga har tidigare i olika sammanhang varit föremål för behandling. I anledning av processkommissionens förslag tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 april 1927 särskilda sakkunniga för undersökning rörande kostnaderna för processreformens genomförande. Utredningsmännen, ekonomisakkunniga, avgåvo betänkande den 29 augusti 1928 (statens offentl. utredn. 1928:20). Betänkandet innefattade en ingående utredning i ämnet. Bland annat hade upprättats detaljerade förslag beträffande
