Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 467 antalet erforderliga domar- och åklagarbefattningar jämte annan personal vid domstolarna och åklagarväsendet ävensom löneplaner. Yttranden över betänkandet inhämtades från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Även i 1931 års proposition upptogs därefter frågan om rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser till behandling. Beträffande ekonomisakkunnigas undersökningar är att beakta, att de utgingo från en i väsentliga avseenden annan organisation av domstols- och åklagarväsendet än som nu kommer i fråga. Sålunda förutsattes, att rättsskipningen i städerna skulle förstatligas; stad skulle härvid ingå i domsaga eller i vissa fall bilda egen domsaga. Vidare skulle domsagorna omregleras, så att domkretsarna bleve större och antalet domsagor, oaktat i dessa skulle ingå samtliga städer, nedbringades. I övrigt förutsattes bland annat, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas å domstolarna, att åklagarväsendet i städerna skulle förstatligas, att en särskild kår av statsåklagare skulle inrättas för utförande av åtal vid underrätt rörande grövre brott, att särskilda hovrättsåklagare skulle utföra åtal i alla till hovrätt fullföljda mål samt att föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle förekomma endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu ombesörjas av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter kommo ekonomisakkunniga vid sina beräkningar till det resultatet att, engångsutgifter oräknade, det allmännas kostnader - därunder inbegripna även städernas utgifter till domstols- och åklagarväsen - för det dåvarande uppginge till ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisationen skulle nedbringas till 10,9-16,300 kronor. Därest beräkningen verkställdes med hänsyn allenast till statsverkets dåvarande och framtida kostnader, framginge såsom dåvarande kostnader ett belopp av 8,329,20O kronor och såsom framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av omkring 2,620,000 kronor. Härifrån borde emellertid avgå vissa ersättningar från städerna i anledning av att rättsskipningen därstädes skulle förstatligas, varför den verkliga utgiftsökningen beräknades stanna vid i runt tal 800,000 kronor. I 1931 års proposition ifrågasattes vissa ändringar beträffande åklagarväsendets organisation, bland annat inrättande av en kår av statsåklagare. Sådana organisatoriska förändringar i övrigt, som enligt vad nyss antytts förordats av ekonomisakkunniga, hade däremot icke upptagits i propositionen. Föredragande departementschefen framhöll, att närmare beräkningar rörande kostnaderna för en rättegångsordning i enlighet med vad i propositionen förordats icke i dåvarande läge syntes möjliga eller behövliga. Däremot borde utrönas, huruvida reformens genomförande kunde antagas medföra en sådan kostnadsökning, att denna i och för sig utgjorde ett vägande skäl mot reformen. I sådant avseende uttalade sig departementschefen närmare bland annat om personalbehovet vid domstolarna och åklagarväsendet ävensom angående de löneförmåner, som borde tillkomma skilda befattningshavare; till vissa av dessa uttalanden torde jag få anledning återkomma i annat sammanhang. Sammanfattningsvis anförde departementschefen, att domstolsorgamsationen efter reformen sannolikt icke komme att i förhållande till den nuva
