Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/838

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


472 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Ier och aspiranter, vilka biträda med föredragning, respektive protokollföring m. m., ävensom särskild personal för handhavande bland annat av kansligöromålen. Endast ett begränsat antal av fiskalerna åtnjuter arvode såsom fiskaler. Antalet fiskalsarvoden är sammanlagt 39. Även aspirantarvodenas antal är begränsat, för närvarande till 22. Vid tidigare undersökningar har förutsatts, att den nya ordningen bör föranleda en viss förstärkning av antalet ledamöter i hovrätterna. Även för bedömande av denna fråga torde böra anställas en jämförelse mellan de arbetsuppgifter, som för närvarande tillkomma hovrätterna, och motsvarande uppgifter enligt den nya ordningen. I fråga om fullföljda mål skiljes enligt gällande rätt mellan vademål - d. v. s. huvudsakligen sådana tvistemål, som i underrätten anhängiggjorts genom stämning - samt civila och kriminella besvärsmål. Målen avgöras efter föredragning inför hovrätten. Föredragningen ankommer beträffande vademål som regel på ledamot och i fråga om besvärsmål på fiskal. Föredraganden har att bereda målet till föredragning och därvid upprätta en föredragningspromemoria. Efter föredragningen granskas handlingarna i målet av de ledamöter, som deltaga i avgörandet. Även förslaget till rättegångsbalk skiljer mellan vademål och besvärsmål. Härvid gälla dock andra grunder än för närvarande. Sålunda hänföras till vademål sådana rättegångsmål, däri talan föres mot underrätts avgörande av själva sakfrågan, och till besvärsmål de mål, däri talan föres mot underrätts avgörande av processuell karaktär. Med hänsyn härtill komma, förutom tvistemål, även flertalet fullföljda brottmål att framdeles räknas såsom vademål. Till besvärsmål torde i övrigt komma att hänföras vissa grupper av mål, vilka ej äro att betrakta såsom egentliga rättegångsmål. Nu gängse ordning för målens föredragning kommer enligt förslaget att bibehållas i vissa mål. Detta är till en början fallet med besvärsmål. Även åtskilliga vademål kunna emellertid avgöras i enahanda ordning. I tvistemål är sålunda huvudförhandling icke erforderlig, om vadetalan medgivits eller av hovrätten finnes uppenbart ogrundad. Rör vadetalan endast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår det värde, varom tvistas i hovrätten, uppenbart icke till 500 kronor, kan målet avgöras utan huvudförhandling, såvitt ej båda parterna begära sådan förhandling. Slutligen kan enligt en ändring i beredningens förslag, varom jag ämar hemställa, tvistemål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, på parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras. Brottmål kan avgöras utan huvudförhandling, om talan av åklagaren föres endast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten. Detsamma gäller, om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller vite och anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff än böter eller annan påföljd än vite. I andra fall än som nu berörts skall huvudförhandling hållas. Vid denna skall alltid vadekäranden vara tillstädes; i vad mån svaranden behöver in