Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 473 ställa sig är beroende av huruvida föreläggande därom meddelats av hovrätten. Vid huvudförhandling i tvistemål ankommer på parterna att, själva eller genom ombud, utföra sin talan och förebringa sin bevisning. Enär förslaget medgiver, att förhandling får äga rum, ehuru svaranden icke är tillstädes, är emellertid för sådant fall föreskrivet, att genom hovrättens försorg skall, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad svaranden anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen. I stort sett gäller vad nu sagts även i brottmål, dock att det i regel skall ankomma på hovrätten att ur protokoll och andra handlingar framlägga den vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det är av betydelse för målet i hovrätten. Enligt denna ordning bortfaller alltså i regel i vademål av tvistemåls beskaffenhet det nuvarande arbetet med upprättandet av föredragningspromemoria. Å andra sidan måste före huvudförhandlingen någon av hovrättens ledamöter taga kännedom om handlingarna och vidtaga de åtgärder, som erfordras för förberedelsen. I stort sett torde, såvitt angår här ifrågavarande mål, arbetsuppgifterna för målets beredande till slutlig handläggning enligt nuvarande ordning, å ena sidan, och förslagets, å den andra, kunna sägas uppväga varandra. Emellertid tillkommer den omständigheten, att för huvudförhandling måste krävas mera tid än som nu i motsvarande fall åtgår för målets föredragning. Detta behov torde i viss mån kunna tillgodoses genom en utsträckning av sessionstiden från nuvarande fyra till sex timmar. Därutöver torde dock även krävas, att sessionernas antal ökas. Med hänsyn till det arbete, som åligger hovrätternas ledamöter mellan sessionerna, kan denna ökning knappast åstadkommas på det sätt, att de enskilda ledamöterna bliva ålagda att tjänstgöra vid session flera dagar i veckan än nu är vanligt. Under dessa omständigheter återstår endast att i erforderlig mån öka antalet avdelningar eller eventuellt antalet ledamöter på vissa avdelningar. Detaljerade undersökningar rörande det erforderliga antalet ledamöter i hovrätterna vid genomförd muntlig förhandlingsordning verkställdes på sin tid av ekonomisakkunniga. Jag torde i korthet få redogöra för de därvid utförda beräkningarna. Till en början må anmärkas, att de sakkunniga i fråga om fullföljdsförfarandets anordnande utgingo från processkommissionens förslag, enligt vilket huvudförhandling skulle hållas i samtliga mål, däri sakfrågan dragits under hovrättens prövning. De sakkunnigas undersökningar avsågo två alternativ, det ena omfattande sju hovrätter, det andra en indelning med fem hovrätter. Under antagande att antalet fullföljda mål efter reformen skulle förbliva i stort sett detsamma som 1 genomsnitt under vissa år före utredningens verkställande, uträknades till en början antalet mål, som framdeles kunde väntas inkomma till varje hovrätt. Härvid skildes mellan vademål och besvärsmål under beaktande att, enligt vad nyss antytts, icke blott mål, som nu fullföljas efter vad, utan även flertalet nuvarande besvärsmål enligt processkommissionens förslag
