435 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. framtiden skall närmare regleras, får emellertid bero av den erfarenhet. som vinnes sedan organisationen genomförts och det nya förfarandet trätt i tillämpning. För justitiekanslersämbetets del påkallas av förslaget en viss personalförstärkning, närmast såsom en följd av de uppgifter, som skola tillkomma ämbetet med avseende å åtal i hovrätt och högsta domstolen. I detta sammanhang bör erinras, att advokatfiskalerna icke längre bibehållas såsom åklagare i hovrätt. Även om en viss besparing härigenom kan vinnas, är uppenbart att denna icke uppväger vad som erfordras för förstärkning av arbetskrafterna hos justitiekanslersämbetet. I detta avseende torde ifrågakomma anställande av förslagsvis tre befattningshavare med lön i 30 lönegraden. Lämpligen kunna härför anlitas revisionssekreterare, som icke längre bliva behövliga för arbetet i högsta domstolen. Kostnaden för dessa befattningshavare skulle, om lön beräknas efter 33 löneklassen, utgöra 40,500 kronor. En mindre utgiftsökning kan härutöver vara att emotse för förstärkning av justitiekanslersämbetets kanslipersonal; denna personalförstärkning torde emellertid komma att uppvägas av en motsvarande minskning i nedre justitierevisionens arbetskrafter. Förslagets bestämmelser om åklagartalans utförande i hovrätt torde komma att medföra ökade resekostnader. Att på förhand verkställa en någorlunda tillförlitlig uppskattning av dessa kostnader, torde icke vara möjligt. Såsom ägnade att nedbringa resekostnaderna må framhållas anordningen med hovrättsting ävensom den omständigheten, att huvudförhandling i hovrätt som regel ej skall hållas i. ringare brottmål. Processkostnaderna. Vad därefter angår frågan om prooesskostnaderna enligt det nya förfarandet är uppenbart, att i stort sett samma synpunkter göra sig gällande som i fråga om domstolskostnaderna. I 1931 års proposition framhölls, att vid utformandet av en rättegångsordning kunde strävandena icke uteslutande inriktas på att förfarandet bleve så fulländat och ändamålsenligt som möjligt; tillika måste beaktas, att anlitandet av°domsto1arna icke åsamkade parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet motsvarade ej sin uppgift, om kostnaderna för en rättegång avhölle den berättigade från att göra sin rätt gällande eller tvingade honom till eftergift för ogrundade anspråk. Vikten av att processkostnaderna kunna hållas inom skäliga gränser framträder särskilt starkt i fråga om underrättsförfarandet. Enligt den åsikt, som advokatsamfundet uttalat i sitt yttrande över processkommissionens förslag, vore i fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna det för närvarande ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vore, och ej heller särdeles billig i de stora målen. Till denna uppfattning ansluter sig ock 1931 års proposition. Enligt denna borde förfarandets koncentration medföra att
